Att prata om döden
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

I jämförelse kan inget mätas med det
Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

september 2018
juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

Att prata om döden

Jag minns en gammal kvinna som jag mötte på ett av de sjukhem min man vårdades på. Den äldre damen och jag satt vid varsitt bord i matrummet och läste varsin tidning. Jag väntade på min man och hon väntade på... ja, döden kanske. Hon vände sig mot mig och kommenterade kulturdelen som jag bläddrade i. 

”Tänk vad mycket nytt de kommer på hela tiden. Men det är konstigt att det inte finns någon som kan hjälpa en i att dö.” 

 Jag förstod vad hon menade. Hon menade inte att hon ville ha dödshjälp, det vill säga hitta ett sätt att avsluta sitt liv på. Hon menade hur man ska tänka. Hur man ska tro. Hur man släpper taget om sitt liv. Hur man ska våga. 

Hennes ord lever kvar i mig. Jag ångrar mig att jag inte frågade henne mer. Ångrar att jag inte började samtala med henne om döden. Varför fanns det inte utrymme ens där, på en palliativ avdelning, där alla patienter dör, att prata om död? Är vi så rädda? Trots att döden är det absolut enda i livet som vi kan vara säkra på att vi inte kommer att missa. Är det därför vi försöker hålla det ifrån oss så gott vi kan? Är det nedärvt i våra gener att inte språka om döden? Tror vi att den blir mindre påtagligt nära om vi inte uttalar ordet död? 

 Som barn är man inte rädd när man pratar och frågar om döden. Att dö är lika förunderligt som att födas. När fylls man med den rädslan då? Är det de gånger man inte får svar på sina frågor som liten? Är det då man förnekas att få följa med på en gammal släktings begravning? Är det då man märker att vuxna inte vågar ta vissa ord i sin mun? 

 Jag vill inte ge den rädslan till mina barn. De har redan mött döden, tvingats se den i ögonen och utsatts för den allra största sorgen. Men jag tror inte, trots allt, att de är rädda för döden. De är medvetna om livets gång. De vill inte att fler av oss ska behöva dö men de räds inte att prata om det. De kan berätta, dela med sig till andra och fantisera tillsammans om vad de tror händer efter livet. 

 Är det inte så vi alla borde göra? Berätta, jämföra tankar, fråga och dela med oss. Jag gör det. Och jag mår bra av det.

2 kommentarer på Att prata om döden:

Kommentarer RSS
Milla on den 2 december 2011 11:59
Det är ju ingen lätt grej döden. Jag stöter ju fortfarande på den varje dag fast jag inte jobbar på Byle längre. Vad jag har lärt mig genom åren är att många, jag skulle säga de flesta inte vill prata om den. Inte ens när det är precis dax att dö. De vill istället prata om vad de ska göra till jul eller nästa gång de kommer till sommarhuset. Fast alla runt omkring inklusive de själva vet att de inte finns här i denna värld då. Många blir stötta, arga och ledsna om man försöker tala om döden. De vill leva hela vägen fram till döden och inte bli påmind om den hela tiden. Så det är en jäkla svår balansgång som personal. Efter jag läste Den kreative illusionen av Pär Salander kunde jag lättare foga mig i samtalen med de döende. Så det är ett boktips från mig. Jag är verkligen imponerad av dig och hur du handskas med din sorg och jag önskar dig lycka till. Kram från Milla
Svara på kommentar


Monika on den 2 december 2011 12:15
Tack Milla o kram tillbaks till dig! Och tack för boktips! Helt sant. Den döende själv vill nog hellre prata om livet, detsamma gällde min man. Med honom nämnde jag aldrig ordet död. Men JAG hade velat prata mer om döden, med andra. Det tassades så mycket på tå runt mig, ingen vågade ställa svåra frågor eller bad mig prata om mina dystra tankar. Våra barn ville prata om döden. Så vi tre gjorde det. Vi berättade för varandra vad vi trodde skulle hända då deras pappa dog. Vart han skulle finnas. Vart hans tankar och känslor skulle bevaras. Vad som fysiskt hände med hans kropp när den slutade fungera. Vi gjorde döden konkret och naturlig. Det hjälpte mig, kanske till och med mer än det hjälpte barnen. Jag förvånades därför över att det var mina små barn och ingen professionell sjukvårdskunnig som kunde framstå som klokast. Ingen gjorde något fel, jag kände mig inte elakt bemött. Men jag tror att många av oss som sitter och håller en älskad person i handen som är döende, skulle kunna hjälpas om öppenheten vore större. Framför allt barn. De måste få våga ställa sina frågor och inte mötas av rädda vuxna. Tror jag.
Svara på kommentar

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint