Min blogg
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

I jämförelse kan inget mätas med det
Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

september 2018
juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

Leva livet fullt ut

Min man levde livet fullt ut. Under de nio år som vi levde tillsammans hann han göra så mycket. Han bytte yrke. Avslutade sin tid som lärare och utbildade sig till polis. Han spelade fotboll i ett division fem-lag. Han tog gitarrkurser och testade boxning. Han hoppade fallskärm och började lära sig italienska. Han hade så många planer och mål. Han fick oss i familjen att köpa biljetter till Kina, för att upptäcka världen tillsammans.

Sumpad tid

I dag tänkte jag på hur mycket jag har sumpat på grund av att min man dog. Hur mycket tid som har fått rinna förbi, och hur många upplevelser och möjligheter jag har gått miste om.
 
Egoistiskt tänkt. Men ärligt.
 
Så här var det: När vi var nygifta blev jag ganska omgående gravid. När vår son fyllde ett år blev jag gravid igen. Samtidigt som vår dotter föddes hade min man lämnat läraryrket och påbörjat sin polisutbildning.

Sju år som superhjälte

I dag är det 14 år sedan vi gifte oss. Och precis i dag är det 7 år sedan som han dog. Min Tomi. Denna konstiga kalenderdag, som alltid fångar mig med obeskrivligt många känslor.
 
I dag hade jag som föresats att klippa min gräsmatta. Det tar flera timmar, det är en stor yta, men det ska regna kommande dagar så jag ville få det gjort under dagen. Barnen skulle vara sysselsatta med fotbollsläger, så jag skulle nog hinna både klippa gräs, laga lunch tills de kom tillbaka och förbereda deras badkläder.

En självklarhet

I ett helt annat ärende talade jag i dag med en läkare om min mans död, och att det givetvis påverkat både mig och barnen mer än något annat gjort.
”Men han dog av cancer, så då måste ju sjukvården ha varit involverade även i er givetvis, och ni fick stöd av kuratorer och så?” frågade läkaren, mer som ett påstående än en fråga.
Hon tog det som självklart. Att det i Sverige är en självklarhet att en familj som får hela sin tillvaro sönderkrasad, fångas upp av professionellt stöd och ges chans till bearbetning.

Utan dig

Snart har jag levt i sju år utan dig. Och i exakt på dagen sju år var vi gifta. Precis lika lång tid med dig, som utan.
 
I går lagade jag korv stroganoff till middag. Jag gjorde på det nya sättet, så där som du brukade göra, med gräddfil istället för grädde. ”Det nya sättet”– jag tänkte så men räknade efter och insåg att det inte är så nytt längre. Du visade mig det för väldigt många år sedan.

Jag undrar vem du ska bli.

Jag undrar vem du ska bli. Om några dagar blir du 13 år, och innan jag har förstått att du ens är det, så är du vuxen. Jag ser på dig att du bli mer och mer lik din pappa. Och jag önskar så starkt att han fanns kvar här, så att du kunde formas efter hur han var. Att din pappa kunde få sätta spår, inspirera, visa och lotsa dig.  Att han fick hålla dig i handen.
 
”Saknar du pappa?” sa du i går. ”Jag tänker att jag hade haft mer gemensamt med pappa än jag har med dig, mamma.

Jag glömde att du är död

I dag fick jag en sådan plötslig lust att spela upp en låt för dig. Som om inget hade hänt, som om vi hade pratat om musik med varandra bara häromdagen. För några hundradelar av en sekund glömde jag bort att du är död.
 
Är det inte konstigt att det var en så liten detalj som en ovidkommande låt, som fick mig att glömma att du är borta. Ingenting som rörde barnen, inte saknad som talade, inte något livsomvälvande.

Den största kärleken

Till min dotter
 
Jag vill ge dig en solnedgång. Vid en sjö. Det där rosa vid horisonten och glittret i vågorna. Jag vill ge dig vinterns första snö. Och skrattet, då du springer ut för att fånga flingorna med tungan. Jag vill visa dig den gränslösa kärleken som har växt i mig sedan den dagen då du föddes. Jag vill ge dig sprittet du ofta får i benen och visa dig hur lik du är din pappa när du springer. Jag vill ge dig rådjuren som springer över vår tomt och svalorna som flyger över vårt tak.

Att slåss

Jag slåss för precis allting. Jag är så utmattad i muskler och sinne. Visst kan livet stundom kännas som en enda lång kamp, men jag trodde att enträgen vinner, att solen var tänkt att titta fram efter regn, eller att den där kampen mest var ett uttryckssätt. 
 
Min man blev sjuk för åtta och ett halvt år sedan. Han kämpade, slogs, försökte tvinga undan cancern. Jag kämpade och slogs för och mot allt annat.

"Nu måste du få vila."

En av de starkaste upplevelser jag någonsin haft, är en dröm jag hade strax efter min mans död. Han kom till mig i drömmen som för att ta farväl.
 
Vi sa aldrig ord om avsked till varann då han ännu var i livet. Vi kämpade vid varandras sida under den där cancerns framfart, men vi satte aldrig ord på det tillsammans. Han tvingades att släppa taget om oss. Jag slet för att hålla mig upprätt, för att vara trygg intill barnen och sköta allt praktiskt runt omkring oss.
Site Builder drivs av  Vistaprint