Min blogg
Företagets namn - Företagsmeddelande
Min blogg

Stöd. Sorg. Barn.

Fragment av minnen

 
Air – Orchestral Suite No. 3, av Johann Sebastian Bach, har alltid varit en favorit för mig. Alltid. Kanske har det att göra med att Beppe Wollgers hade den i slutet av sina barnprogram. Hur som helst gör den musiken mig lugn och trygg. Jag minns att min man också tyckte väldigt mycket om den, och att vi brukade ha den skivan som väckningsljud, så att vi varje vardagsmorgon väcktes av stråkar och lugn.
 

En självklarhet

I ett helt annat ärende talade jag i dag med en läkare om min mans död, och att det givetvis påverkat både mig och barnen mer än något annat gjort.
”Men han dog av cancer, så då måste ju sjukvården ha varit involverade även i er givetvis, och ni fick stöd av kuratorer och så?” frågade läkaren, mer som ett påstående än en fråga.
Hon tog det som självklart. Att det i Sverige är en självklarhet att en familj som får hela sin tillvaro sönderkrasad, fångas upp av professionellt stöd och ges chans till bearbetning.

Att slåss

Jag slåss för precis allting. Jag är så utmattad i muskler och sinne. Visst kan livet stundom kännas som en enda lång kamp, men jag trodde att enträgen vinner, att solen var tänkt att titta fram efter regn, eller att den där kampen mest var ett uttryckssätt. 
 
Min man blev sjuk för åtta och ett halvt år sedan. Han kämpade, slogs, försökte tvinga undan cancern. Jag kämpade och slogs för och mot allt annat.

De osynliga barnen

Min man utbildade sig två gånger. Först till lärare. Sedan till polis. Hans korta liv gav honom erfarenheter och upplevelser som gjorde att han brann för de osynliga barnen. Han var själv ett osynligt barn när han växte upp och han mötte många osynliga barn i sina arbeten. Hans korta liv innebar också att hans egna två barn tillhör den kategorin.   

När jag pratar om de osynliga barnen menar jag de barn som är anhöriga till problemfyllda, fysiskt eller psykiskt sjuka eller avlidna föräldrar.

I dag är det deras dag!

I dag är det Nationella Anhörigdagen. Anhöriga är ett vitt begrepp. Jag tänker på de anhöriga som vårdar svårt sjuka i hemmet. Äldre par som levt ihop ett helt liv, där den ena får se sin partner förändras och sakta glida in i sin demens. Eller alla föräldrar som vårdar svårt hjärtsjuka barn, gravt autistiska döttrar eller infektionskänsliga och cancerdrabbade söner. Anhöriga som kämpar med/mot Försäkringskassa, rehabiliteringsavdelningar och sin egen arbetsplats.

Det där som inte syns

Min dotters busskort hade slut på pengar, men busschauffören lät henne åka med ändå. 
”Be pappa sätta in mer pengar på det bara.” hade han sagt till henne. 
När hon berättade detta för mig såg jag att hon hade glansiga ögon. Sorgen, som så sällan syns i hennes blick, visade sig nu med tveklös tydlighet.   

Det var ett kort samtal, en kommentar, sagd i all välmening och utan att busschauffören hade kunnat veta något om just min dotters familjesituation.

Trots allt

Min dotter firade sin treårsdag i glittrig silverklänning och lackskor. Jag minns hur hon sprang, skrattande och glittrande, längs med sjukhuskorridoren. För treårsdagen firades på avdelningen där hennes pappa just hade lagts in för rehabilitering, efter att den försa tumören opererats bort. Vi kunde ge henne en mysig dag, trots allt.   

Många barn har det så. Fler barn än vi vill tänka på har en förälder eller ett syskon med en svår sjukdom, som gör att födelsedagar, julaftnar och andra högtidsstunder måste firas på ett sjukhus.

Jag har gått vidare

Ibland konfronteras jag av personer som undrar om jag har fastnat i min sorg, om mitt sorgearbete inte kan fortskrida eftersom jag ältar min historia gång på gång vid mina föreläsningar. En berättigad fråga, men ibland förstår jag att de också undrar om jag gottar mig i min sorg och söker publicitet bara för att synas.   

Inget gör mig mer ledsen. Mitt mål har alltid varit, att med alla medel, göra världen, livet och samhället bättre för barn, särskilt de barn som lever i svåra livssituationer.

Vi kämpar och slåss

Jag skriver alltid öppenhjärtigt och ärligt om min och mina barns sorg. Jag gör det för att visa hur sorgen ser ut för oss. Just nu gör den ont, väldigt ont. Inte i mig, men i mitt äldsta barn. Kamperna som utspelar sig här i vårt hus är stundom obegripliga att vi mäktar med. Vi slåss mot det grymma orättvisa, mot smärtan och saknaden. Vi slåss mot varandra, med varandra. Han slåss för sitt liv. Jag slåss för hans rätt att uttrycka sin sorg.

Äntligen kunna gråta tillsammans

Regnet öser ned och jag sitter och försöker finna kraft att fortsätta arbeta. Bara några dagar kvar till jul. Barnen är i skolan och de verkar lika trötta som jag. De senaste veckorna har varit riktigt tunga. Men ändå så nödvändiga.   

Sorgen har äntligen hittat uttryckssätt för mitt ena barn. Tillsammans har vi gått fem och ett halvt år tillbaka i tiden, och gått igenom alla detaljer kring sjukdomen och döden.
Site Builder drivs av  Vistaprint