Min blogg
Företagets namn - Företagsmeddelande
Min blogg

Sorg.

Du skulle inte känna igen dig.

Du skulle inte känna igen vårt hus längre. Jag har börjat byta ut våra möbler. Det finns dagar då jag skulle vilja slänga ut allting, rensa bort allt som minner om dig, bara för att få ny luft att andas. Men jag hinner inte. Och jag har inte råd att köpa nya möbler till hela huset. Och att radera en människa så totalt…det mäktar jag inte med. Din röda köksslev har jag kvar, det är den allra bästa sleven.

Den där oväntade döden

Just nu läser jag en roman om ett ungt par där den ena plötsligt dör i en olycka. Jag läser gärna olika skildringar av sorg för att det är en universell känsla. Oavsett ålder och kön, oavsett anledning och plats, så är sorgens uttryck densamma.   

Sorgen kan vara obegriplig och svår. Särskilt den där oväntade och plötsliga döden, som inträffar utan förvarning. Eller? Kan man gradera sorger som mer eller mindre svåra?

Det som minner mig om honom

Dofter kan bära med sig så sanslöst starka minnen. Jag minns till exempel min första skolfrökens parfym. Jag kan inte namnge den men om jag känner den doften i dag minns jag exakt hur hon såg ut, Elisabeth. Jag minns hela klassrummet, var min bänk stod och hur hennes röst lät.   

Jag minns min mans parfym också. Inte dess namn, men om det går förbi en man på bussen som bär den doften, stannar liksom tiden upp. Då kommer hundra minnesbilder samtidigt; vardagsstunder i vårt kök, hur han dansade med vår son, hur han körde bilen, hans skratt, hans beslutsamhet, hur han pussades med vår lilla flicka, hur han pussades med mig.

En bok om sorgen

Jag har skrivit en bok. Eller, nu är det ju ingen bok, ännu. För bokförlagen säger att böcker om sorg inte säljer. 
"Människor vill inte läsa om sorg. Läsa gör man för att må bra.” skrev ett förlag till mig.   

Jag förstår faktiskt inte vad de menar. När jag väljer en bok att läsa vill jag beröras. Jag vill njuta, ifrågasätta, skrämmas, undra och fantisera. Jag vill få förklaringar, skratta, förvånas, gråta, bli arg och känna igen mig.

Några dör unga

I gryningen på vår bröllopsdag togs min man ifrån mig. Jag ser det som ett så fint sätt att avsluta sin historia. Cirkeln slöts, avskedet kantades av all tänkbar kärlek, för evigt vår egen dag.   

Han var en man som lämnade så många spår. Så många saknar honom. Så många kan vittna om hur ömsint, varm, generös och snäll han var. Hur han kunde busa, få andra att skratta och se på livet med så positiv blick.

Den svåraste sorgen

Den absolut svåraste sorgen måste vara den att förlora sitt barn.  Jag kan inte förringa någon form av sorg men som förälder är just det den svartaste mardrömmen. Min man saknas inte bara av mig och två barn, hans mamma förlorade ju också sin son. Att tänka sig in i hur det är för min svärmor är obegripligt. Jag ser så tydligt att hennes sorg är genomträngande och evigt skavande.

Jag minns ett samtal jag hade med min man, precis efter att vi hade fått beskedet om att hans cancerceller var elakartade.

En vacker sorg

Jag minns hur det kändes de där första dagarna efter att min man dött. Ett oväntat lugn spred sig inuti mig. En varm känsla av stillhet. Efter månader av ovisshet, veckor av ångest, dagar av sömnlöshet fanns nu endast sorgen kvar.

Och det var endast min egen sorg jag behövde bära. Min mans smärtor, hans ångest och hans rädda frågor kunde jag inte längre dela. Hans tyngd fanns inte längre kvar på mina axlar.
Site Builder drivs av  Vistaprint