Min blogg
Företagets namn - Företagsmeddelande
Min blogg

Saknad. Tårar. Lyckliga.

Utan dig

Snart har jag levt i sju år utan dig. Och i exakt på dagen sju år var vi gifta. Precis lika lång tid med dig, som utan.
 
I går lagade jag korv stroganoff till middag. Jag gjorde på det nya sättet, så där som du brukade göra, med gräddfil istället för grädde. ”Det nya sättet”– jag tänkte så men räknade efter och insåg att det inte är så nytt längre. Du visade mig det för väldigt många år sedan.

Att slåss

Jag slåss för precis allting. Jag är så utmattad i muskler och sinne. Visst kan livet stundom kännas som en enda lång kamp, men jag trodde att enträgen vinner, att solen var tänkt att titta fram efter regn, eller att den där kampen mest var ett uttryckssätt. 
 
Min man blev sjuk för åtta och ett halvt år sedan. Han kämpade, slogs, försökte tvinga undan cancern. Jag kämpade och slogs för och mot allt annat.

Tacksamhet och smultrondoft

I dag har jag på mig en gammal parfym som jag inte har använt på länge. Doftminnet är ett av människans starkaste sinnen och den här doften fick mig tydligt att minnas en av de sista dagarna av min mans liv.   

Jag stod i badrummet på den palliativa avdelning, där min man skulle dö tre dagar senare, och jag hade precis duschat och klätt mig. Då hörde jag min man säga; 

”Det luktar smultron.”   

Min parfym har en aning smultrondoft i sig,  jag gick in och pussade honom på pannan, så att han kunde få känna smultrondoften klarare.

Tårar från himmelen

I flera dagar under den här senaste veckan har tårarna i mitt vänstra öga runnit frekvent. Jag har fått som ett sår i ögonvrån av allt mitt torkande. Kinden har burit på ett saltspår och jag har tyckt om hans närvaro. För det är så det känns.   

I samma ögonblick som min mans hjärta slutade slå rann nämligen en tår ur hans vänstra öga. Rakt ner över hans kind. Som en vacker symbol för att han lämnade oss mot sin vilja.

Förändrad sorg

När jag intervjuades av Kattis Ahlström i direktsändning i fredags, fick jag frågan om hur sorgen känns nu, när snart tre år har gått. Jag har inte riktigt resonerat kring det tidigare. Lite ledsen har jag funderat på det idag. Ledset konstaterar jag att sorgen har fått en helt ny skepnad. Mer avlägsen. Dämpad. Som inbäddad i bomull, längst in i mitt hjärta. 

Sakta inser jag hur ensam det får mig att känna. Så länge sorgen låg som en filt över mina axlar höll jag mig varm.

Tårar

När min mans hjärta slutade att slå, precis i samma ögonblick som lungorna tog sitt sista andetag, föll det en tår ur hans vänstra öga. Tåren rann ner över hans kind, långsamt. För mig var det som ett konkret avsked. Ett ljudlöst Hej då. Som att han ville ropa "Jag vill inte lämna er!".

Jag har gråtit så många tårar under de senaste åren. Jag har haft lätt för att gråta i hela mitt liv egentligen men upplevelserna kring min mans död har naturligtvis gjort mig mer ledsen.

Saknad


"Oh I miss you now, my love
Merry Christmas, merry Christmas,
Merry Christmas, my love"

Den här låten har jag lyssnat mycket på de senaste veckorna. Texten har jag smakat på gång efter gång i mina tankar. När jag lyssnar på musik är det alltid texterna som är viktigast och just de här orden formulerar lite av det jag känner. De beskriver hur saknaden blir större just i juletid.  Hur tystnaden kan bli för svår att hantera.
Site Builder drivs av  Vistaprint