Min blogg
Företagets namn - Företagsmeddelande
Min blogg

Minnen. Sorg.

Livet efter

Det finns ett före och ett efter. Som så många upplever då något livsomvälvande inträffar. Idag är det precis åtta år sedan som det blev ”efter”. Idag är det precis åtta år sedan han dog.
 
För mig blir det extra tydligt när jag ser film eller lyssnar på musik. Jag och vår son tittar ofta på film tillsammans, och nu i veckan satte han ord på något signifikativt. Vi tittade på en film med Tom Cruise och han frågade när den filmen gjordes.

Skynda

Höstvisa, med Cumulus Text av: Tove Jansson, Melodi: Erna Tauro

”Skynda dig älskade, skynda att älska”
Den låten, sjungen på finlandsvenska, har jag alltid älskat. Jag har alltid tilltalats av vemod. Min man brukade stillsamt sjunga den för mig. Ibland spelade han gitarr till, ibland viskade han sången i mitt öra.
 
I dag hörde jag den på radio. Orden får en annan innebörd när jag hör dem i dag. Skynda. Vi behövde skynda att älska.

Utan dig

Snart har jag levt i sju år utan dig. Och i exakt på dagen sju år var vi gifta. Precis lika lång tid med dig, som utan.
 
I går lagade jag korv stroganoff till middag. Jag gjorde på det nya sättet, så där som du brukade göra, med gräddfil istället för grädde. ”Det nya sättet”– jag tänkte så men räknade efter och insåg att det inte är så nytt längre. Du visade mig det för väldigt många år sedan.

"Nu måste du få vila."

En av de starkaste upplevelser jag någonsin haft, är en dröm jag hade strax efter min mans död. Han kom till mig i drömmen som för att ta farväl.
 
Vi sa aldrig ord om avsked till varann då han ännu var i livet. Vi kämpade vid varandras sida under den där cancerns framfart, men vi satte aldrig ord på det tillsammans. Han tvingades att släppa taget om oss. Jag slet för att hålla mig upprätt, för att vara trygg intill barnen och sköta allt praktiskt runt omkring oss.

Tacksamhet och smultrondoft

I dag har jag på mig en gammal parfym som jag inte har använt på länge. Doftminnet är ett av människans starkaste sinnen och den här doften fick mig tydligt att minnas en av de sista dagarna av min mans liv.   

Jag stod i badrummet på den palliativa avdelning, där min man skulle dö tre dagar senare, och jag hade precis duschat och klätt mig. Då hörde jag min man säga; 

”Det luktar smultron.”   

Min parfym har en aning smultrondoft i sig,  jag gick in och pussade honom på pannan, så att han kunde få känna smultrondoften klarare.

Bearbetar än

En klok gammal man här i byn kommer alltid fram och pratar med mig när vi möts. Jag tycker om att prata med honom. Jag vet att han har levt ett händelserikt liv och framstår alltid som klok och inspirerande. Den senaste tiden har hans hälsa vacklat, han har opererats och sliter nu med rehabilitering. Tröstlös och tung, det enades vi om att hans situation nu var.   

”Men ingenting i jämförelse med vad du har gått igenom.” sa han och lade sin hand på min axel.

Andetag av visshet

I dag mötte jag en man på perrongen när jag skulle ta tunnelbanan till ett möte, som såg ut precis som min man. Fast äldre. Så där som jag tänker mig att min man hade sett ut om femton år. Om han hade levt.   

Hans ansikte var som hans, fast med markerade rynkor runt ögonen. Hans hår var tjockt, så där som min mans hår blev efter cellgiftsbehandlingen, men mannen på perrongen hade hår som var alldeles grått.

Det som minner mig om honom

Dofter kan bära med sig så sanslöst starka minnen. Jag minns till exempel min första skolfrökens parfym. Jag kan inte namnge den men om jag känner den doften i dag minns jag exakt hur hon såg ut, Elisabeth. Jag minns hela klassrummet, var min bänk stod och hur hennes röst lät.   

Jag minns min mans parfym också. Inte dess namn, men om det går förbi en man på bussen som bär den doften, stannar liksom tiden upp. Då kommer hundra minnesbilder samtidigt; vardagsstunder i vårt kök, hur han dansade med vår son, hur han körde bilen, hans skratt, hans beslutsamhet, hur han pussades med vår lilla flicka, hur han pussades med mig.

Förlåt

Plötsligt, som från ingenstans, slog det mig plötsligt varför jag har förändrats så mycket de senaste åren. Att min mans död skulle sätta spår i mig är ju självklart. Men att jag efter hans död har blivit en mer avslappnad, harmonisk, nyfiken, lycklig och självsäker kvinna, det tycker jag är förunderligt.    

Den här låten hörde jag på radio i morse;Chasing carsmed Snowpatrol. 

Så tröstlöst orättvist

Det är en ljum och stillsam sommarkväll. Barnen springer runt och leker ”Burken”, sommarlovsfria, lyckopirriga. Deras skratt ekar över hela byn. Jag sitter och ser deras lek, hör deras fnitter och fylls av sådan tacksamhet.   

I nästa stund tänker jag att du borde ha fått vara här bredvid mig, och skördat den här frukten. Du fick inte se dem växa upp till de här trygga, glada, stora, fina barnen som de är i dag. Du fick bara vara med och lägga grunden.
Site Builder drivs av  Vistaprint