Min blogg
Företagets namn - Företagsmeddelande
Min blogg

Ensamhet

Den starkaste flickan i världen

”Nu är det du som måste vara den starka, Monika.”
Jag vet inte  hur många gånger de orden har sagts till mig. Många sa det till mig när min man blev sjuk. Under hela sjukdomstiden. Det var vad jag sa till mig själv också då.
 
När han dog var jag också den som var den starka. Just då var det ingen som sa det till mig, tvärtom. Jag kände hur alla omkring mig gick och väntade på att jag skulle krascha. Men jag var den starka.

Skynda

Höstvisa, med Cumulus Text av: Tove Jansson, Melodi: Erna Tauro

”Skynda dig älskade, skynda att älska”
Den låten, sjungen på finlandsvenska, har jag alltid älskat. Jag har alltid tilltalats av vemod. Min man brukade stillsamt sjunga den för mig. Ibland spelade han gitarr till, ibland viskade han sången i mitt öra.
 
I dag hörde jag den på radio. Orden får en annan innebörd när jag hör dem i dag. Skynda. Vi behövde skynda att älska.

"Nu måste du få vila."

En av de starkaste upplevelser jag någonsin haft, är en dröm jag hade strax efter min mans död. Han kom till mig i drömmen som för att ta farväl.
 
Vi sa aldrig ord om avsked till varann då han ännu var i livet. Vi kämpade vid varandras sida under den där cancerns framfart, men vi satte aldrig ord på det tillsammans. Han tvingades att släppa taget om oss. Jag slet för att hålla mig upprätt, för att vara trygg intill barnen och sköta allt praktiskt runt omkring oss.

Hur lever man utan en pappa?

Jag minns den dagen då min man berättade för våra barn att han snart skulle dö. Kanske ett av de starkaste ögonblicken i allas våra liv. Jag stod utanför rummet där han satt med båda barnen i famnen. Han ville ta det samtalet själv. Jag stod utanför, redo att ta emot, om de alla skulle falla.
 
Min dotter kom ut först. Jag tog med henne på en liten promenad genom sjukhemmet. Jag frågade henne om hon förstod vad pappa hade sagt.

Bearbetar än

En klok gammal man här i byn kommer alltid fram och pratar med mig när vi möts. Jag tycker om att prata med honom. Jag vet att han har levt ett händelserikt liv och framstår alltid som klok och inspirerande. Den senaste tiden har hans hälsa vacklat, han har opererats och sliter nu med rehabilitering. Tröstlös och tung, det enades vi om att hans situation nu var.   

”Men ingenting i jämförelse med vad du har gått igenom.” sa han och lade sin hand på min axel.

Vi kämpar och slåss

Jag skriver alltid öppenhjärtigt och ärligt om min och mina barns sorg. Jag gör det för att visa hur sorgen ser ut för oss. Just nu gör den ont, väldigt ont. Inte i mig, men i mitt äldsta barn. Kamperna som utspelar sig här i vårt hus är stundom obegripliga att vi mäktar med. Vi slåss mot det grymma orättvisa, mot smärtan och saknaden. Vi slåss mot varandra, med varandra. Han slåss för sitt liv. Jag slåss för hans rätt att uttrycka sin sorg.

Det som minner mig om honom

Dofter kan bära med sig så sanslöst starka minnen. Jag minns till exempel min första skolfrökens parfym. Jag kan inte namnge den men om jag känner den doften i dag minns jag exakt hur hon såg ut, Elisabeth. Jag minns hela klassrummet, var min bänk stod och hur hennes röst lät.   

Jag minns min mans parfym också. Inte dess namn, men om det går förbi en man på bussen som bär den doften, stannar liksom tiden upp. Då kommer hundra minnesbilder samtidigt; vardagsstunder i vårt kök, hur han dansade med vår son, hur han körde bilen, hans skratt, hans beslutsamhet, hur han pussades med vår lilla flicka, hur han pussades med mig.

Så makalöst trött

Häromdagen fick jag en plötslig lust och ingivelse att berätta något för Tomi. Något alldagligt, världsligt, minns inte exakt vad. Det konstiga var att jag var på väg att skicka honom ett sms, som om han bara var på jobbet. Som om han bara fanns ett telefonsamtal bort. Ändå är det snart fem år sedan han dog.   

Det är de där plötsliga insikterna om att han för alltid är borta som ännu smärtar obeskrivligt mycket.

Tillsammans ÄR man mindre ensam

När jag är ute och föreläser och informerar om hur man kan prata med barn om svår sjukdom, död och sorg, får jag ofta kommentarer som;   
”Du och din man pratade väl förstås mycket om det här. Om hans sjukdom och om vad som händer efter döden.”   

Med sorg i hjärtat måste jag då säga att vi inte pratade alls om det. Inte en enda gång.

Det var bara så mellan oss. De riktigt tunga och svåra sakerna pratade vi aldrig om, inte ens innan sjukdomens intåg.

Det var ju inte så här det skulle bli

Jag läser om en ny pjäs som visas på Stadsteatern i Stockholm. En pjäs om sorg. Det är en”berättelse om det svåraste; om att mista sitt barn och därmed också en förväntad framtid.”  

När jag läser texten, tänker jag att så är min historia också. Jag sörjer inte bara min man utan jag sörjer de barn som vi hade planerat att försöka få. För vi ville ha fyra barn. Jag sörjer att jag inte kommer att få bli gravid igen.
Site Builder drivs av  Vistaprint