Min blogg
Företagets namn - Företagsmeddelande
Min blogg

Döden

Jag glömde att du är död

I dag fick jag en sådan plötslig lust att spela upp en låt för dig. Som om inget hade hänt, som om vi hade pratat om musik med varandra bara häromdagen. För några hundradelar av en sekund glömde jag bort att du är död.
 
Är det inte konstigt att det var en så liten detalj som en ovidkommande låt, som fick mig att glömma att du är borta. Ingenting som rörde barnen, inte saknad som talade, inte något livsomvälvande.

Trots allt

Min dotter firade sin treårsdag i glittrig silverklänning och lackskor. Jag minns hur hon sprang, skrattande och glittrande, längs med sjukhuskorridoren. För treårsdagen firades på avdelningen där hennes pappa just hade lagts in för rehabilitering, efter att den försa tumören opererats bort. Vi kunde ge henne en mysig dag, trots allt.   

Många barn har det så. Fler barn än vi vill tänka på har en förälder eller ett syskon med en svår sjukdom, som gör att födelsedagar, julaftnar och andra högtidsstunder måste firas på ett sjukhus.

Den där oväntade döden

Just nu läser jag en roman om ett ungt par där den ena plötsligt dör i en olycka. Jag läser gärna olika skildringar av sorg för att det är en universell känsla. Oavsett ålder och kön, oavsett anledning och plats, så är sorgens uttryck densamma.   

Sorgen kan vara obegriplig och svår. Särskilt den där oväntade och plötsliga döden, som inträffar utan förvarning. Eller? Kan man gradera sorger som mer eller mindre svåra?

Så tröstlöst orättvist

Det är en ljum och stillsam sommarkväll. Barnen springer runt och leker ”Burken”, sommarlovsfria, lyckopirriga. Deras skratt ekar över hela byn. Jag sitter och ser deras lek, hör deras fnitter och fylls av sådan tacksamhet.   

I nästa stund tänker jag att du borde ha fått vara här bredvid mig, och skördat den här frukten. Du fick inte se dem växa upp till de här trygga, glada, stora, fina barnen som de är i dag. Du fick bara vara med och lägga grunden.

Fem långa år

Den där reklamfilmen för chips; ”Nu är det dags för fredagsmys.”, spelades just på teven som står på i bakgrunden. Barnen är ute och leker, sommarlovslyckliga båda två, och jag hänger tvätt. Men när jag hör den där reklamjingeln kommer allting tillbaka.   

De sista veckorna av min mans liv vårdades han på sjukhus och vårdhem. På kvällarna åkte vi nästan alltid till honom men ibland stannade vi kvar hemma.

Våga prata om döden!

Jag vill rekommendera en film;Patch Adams, om en ung läkarstudent spelad av Robin Williams, som trotsar sina överordnade, genom att hävda att man inte kan bota sjukdomar om man inte ser HELA patienten. Det vill säga om man inte också lyssnar till patientens drömmar, rädslor och tankar.   

Här nedan är ett filmklipp är från den filmen (klicka på bilden så öppnas klippet). I klippet har Patch precis kommit på hur han ska närma sig den unge mannen som ligger döende i svår cancer, en aggressiv patient som kastar saker på sköterskorna och som skriker åt alla.
Site Builder drivs av  Vistaprint