Jag ska nog inte berätta
Företagets namn - Företagsmeddelande
Min blogg

Jag ska nog inte berätta

Jag har fått den stora äran att delta i en verksamhet som riktar sig till barnfamiljer där en förälder har dött. För att ge dem stöd, speglingar och styrka. Som erfaren sorgearbetare ska jag få avsluta stunden med ett litet anförande, och har ombetts inge hopp och ljus. Visa att livet går trots allt vidare. Att allt blir bra. När jag nu sitter och förbereder detta inser jag vilket stort uppdrag det är. Vad ska jag säga?
 
Jag ska nog inte berätta om hur kallt det känns att ligga ned på badrumsgolvet, och grina tills luften tar slut, och kraften att resa sig upp är borta. Inte nämna att badrummet är enda platsen där du kan få vara i fred med dina tårar, enda stället där smärtan kan släppas fram. För i alla andra stunder finns det någon du måste orka åt, stötta vidare, vara trygg inför.
 
Jag talar nog inte om hur ont det gör att promenera till skolavslutningen, och vara den enda föräldern som är där ensam. Eller hur det är att stå ensam intill fotbollsplanen då barnet gör debut i knattelaget. Eller om ögonblicket då sonen lär sig cykla utan stödhjul. Eller stunden då dottern kommer på hur man gör det perfekta dyket från bryggan. Jag berättar inte hur oväntad och smärtsam sorgen vältrar sig in i hela kroppen i sådana stunder. Sorgen över att inte få dela upplevelsen med den andra föräldern.
 
Jag ska inte säga att tiden läker alla sår. För jag tänker inte ljuga. Jag kan inte säga att den spontana lusten att skicka det där sms:et, eller ringa lite snabbt bara för att berätta en rolig grej, avtar. För det gör den inte. Efter nio år tror jag fortfarande att han ska svänga in vid brevlådan, och vinka in i köket. Jag kanske inte ska säga det.
 
Jag berättar nog inte om hur svårt det är att fortsätta. Att se barnen växa, i en takt som man inte begriper. Hur det är att möta tonårsraseri, när man är minst lika förbannad själv. Jag håller tyst om hur tungt det är att bära allt, och hur svårt det är att hålla rädslan borta. Jag ska inte säga hur det är att alltid behöva stå stadigt på båda benen, när den där orken att resa sig upp från golvet fortfarande är borta.
 
Eller ska jag det..?
 
För allt det där svåra, svarta och tunga, är ju ändå värt precis allt. Efter tonårsraseri, skrubbsår och fotbollsträningar, efter att rädslan skrämts iväg och tårarna har tagit en paus, så finns allt det andra. Skratten. Den lilla handen i min. Famnen som lagar och betryggar. Blomsterkransen i håret på skolavslutningen. Och glittret i deras ögon! Glittret som alltid hittar in mellan sprickorna i det som är trasigt. Det ska jag berätta om.
 
Hos dem som vi har förlorat fanns en enda önskan; de hade inget hellre velat än få slåss mot rädsla, tonårstrots och mörker. De hade velat ligga på ett golv och gråta, känna tyngden i sina ben och till slut få krypa in i den där famnen hos den de älskar. Men de fick inte det. Så vi gör det åt dem. Vi älskar och glittrar. Lever.
 
Det tänker jag säga!

0 kommentarer på Jag ska nog inte berätta:

Kommentarer RSS

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint