Fragment av minnen
Företagets namn - Företagsmeddelande
Min blogg

Fragment av minnen

 
Air – Orchestral Suite No. 3, av Johann Sebastian Bach, har alltid varit en favorit för mig. Alltid. Kanske har det att göra med att Beppe Wollgers hade den i slutet av sina barnprogram. Hur som helst gör den musiken mig lugn och trygg. Jag minns att min man också tyckte väldigt mycket om den, och att vi brukade ha den skivan som väckningsljud, så att vi varje vardagsmorgon väcktes av stråkar och lugn.
 
Härom kvällen hörde vi den spelas på teve och min dotter reagerade direkt.
”Den här gör alltid att jag tänker på pappas begravning.” sa hon.
Precis så brukade hon säga när hon var liten också. Jag har aldrig förstått det, för den musiken spelades inte i kyrkan.
”På pappas begravning spelades musik av Lasse Winnerbäck och U2.” förklarade jag.
 
Och nu, när åtta år snart har gått sedan han dog, kunde hon fortsätta resonemanget. Vi fortsatte lyssna på musiken och så berättade jag om att jag och hennes pappa alltid brukade ha den musiken att vakna till, som väckarklocka.
 
”Jaha. Ja. Alltså, det är nog så att jag längtar efter honom när jag hör den här låten.” konstaterade hon stillsamt och sorgset.
 
Kanske var det ögonblicket större än jag förstår. Hon kunde för första gången sätta ord på de känslor hon får av Bachs musik. Fragment av känslor är det enda hon har kvar av sin pappa. Hon har nästan inga klara minnen alls. Dofter, toner och platser kan få henne att känna olika odefinierbara känslor som har med pappa att göra, men tydliga minnen som hon kan sätta ord på saknar hon. Kanske gör det hennes sorg svårare att bearbeta än min och hennes brors?
 
”Pappa kliade alltid precis lagom hårt.”
Så sa hon till mig, i stunden innan hon somnade en kväll helt nyligen, då jag satt vid hennes sängkant och kliade henne på ryggen. Så där som hennes pappa alltid brukade göra. Fast han var tydligen den enda som visste exakt vad lagom var.
”Minns du det, att pappa var så bra på att klia din rygg?” frågade jag.
Min dotter tittade upp, såg förvånat på mig och sa:
”Nej. Jag minns inte pappa alls.”

Så blir alltid hennes svar. Men jag kommer ju på henne med att minnas. Hon minns honom när Bach spelas, hon minns hans händer mot hennes rygg och hon minns säkert den trygga känslan då hon kröp upp i hans famn. Men hon saknar orden att beskriva det. Jag vill hjälpa henne med det. Det är ett av mina allra viktigaste uppdrag. Det blir vårt livslånga mål. För ju fler toner, dofter och förnimmelser hon kan få hjälp att sortera rätt, desto mer hel kommer hon att få känna sig.

0 kommentarer på Fragment av minnen:

Kommentarer RSS

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint