En självklarhet
Företagets namn - Företagsmeddelande
Min blogg

En självklarhet

I ett helt annat ärende talade jag i dag med en läkare om min mans död, och att det givetvis påverkat både mig och barnen mer än något annat gjort.
”Men han dog av cancer, så då måste ju sjukvården ha varit involverade även i er givetvis, och ni fick stöd av kuratorer och så?” frågade läkaren, mer som ett påstående än en fråga.
Hon tog det som självklart. Att det i Sverige är en självklarhet att en familj som får hela sin tillvaro sönderkrasad, fångas upp av professionellt stöd och ges chans till bearbetning.
 
”Nej. Det fanns inget stöd att få. Jag hade ett samtal med en kurator, men barnen hade ingen som frågade om deras välmående. Ingen frågade mig om hur de klarade sig. Jag hade inte ens rätt att ta ut vabb-dagar när deras pappa dog.”
 
Läkaren stirrade på mig med ett stort gap. Hon tittade på mig länge, som för att försäkra sig om att jag faktiskt talade sanning. Var stödet obefintligt?!
 
Sedan försökte läkaren övertyga mig om att nu finns det i alla fall stöd för familjer i liknande sits. Kanske hade bara något blivit fel på just det ställe, just den veckan, där min man dog.
 
Men jag vet att det inte är sant. Visst finns det avdelningar, hospice, kliniker och avdelningar där rutiner finns utarbetade, där barn bemöts och välkomnas, och där stödet för hela familjen är just en självklarhet. Men de platserna är få. Skrämmande få. Trots att Hälso- och sjukvårdslagen uttryckligen befäster sjukvårdens ansvar för barn som är anhöriga, saknas en självklar syn på hur det ansvaret ska se ut.
 
Detta vill jag förändra! Jag kommer att fortsätta att berätta min familjs historia, i hopp om att fler inom sjukvård, landsting och kommuner ska få en insikt om att de små som står bredvid sjukdomen också har rättigheter.
 
Jag vet att, trots att man i sin tidiga barndom har upplevt den svåra tragedin i att förlora en förälder, kan få ett bra liv ändå. Människan kan anpassa sig, vänja sig, hantera och bearbeta svårare saker än så. Men samtidigt visar forskning att förlusten av en förälder, fördubblar risken att barnet hamnar i missbruk, psykisk ohälsa, självskadebeteende och att själv dö i förtid. En 50 % större risk att livet blir tungt att leva, kanske så pass tungt att man väljer att ta sitt eget liv.
 
Jag som mamma vill inte chansa. Jag tänker inte sitta passiv och se på vilken sida av de där procenten mina barn hamnar i. Jag tänker fortsätta slåss för deras rätt och kämpa för deras välmående. För även när sju år har gått efter förlusten, finns behovet av öppenhet, prat, bearbetning, ilska, gråt och stöd. Övriga samhället borde inte heller sitta passiva, utan börja se det här arbetet som en självklarhet.
 

0 kommentarer på En självklarhet:

Kommentarer RSS

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint