Jag undrar vem du ska bli. Om några dagar blir du 13 år, och
innan jag har förstått att du ens är det, så är du vuxen. Jag ser på dig att du
bli mer och mer lik din pappa. Och jag önskar så starkt att han fanns kvar här,
så att du kunde formas efter hur han var. Att din pappa kunde få sätta spår,
inspirera, visa och lotsa dig. Att han
fick hålla dig i handen. ”Saknar du pappa?” sa du i går. ”Jag tänker att jag hade
haft mer gemensamt med pappa än jag har med dig, mamma. Vi hade kunnat träna
fotboll, spelat tevespel, och så.” Så sa du och sparkade rastlöst på en liten boll. Jag tyckte
det såg ut som att du svalde gråten. ”Saknar du honom?” är det enda jag kommer för mig att svara.
”Mäh, Såklart. Alltid. Han var bäst.” ”Mmm. Men han var en helt vanlig människa.” försöker jag få
honom att förstå. ”Nej. Han var världens bästa pappa.” Det hål du har i ditt lilla hjärta, det är fyllt av saknad.
Och jag kan ingenting göra för att lindra den smärtan. Jag kan älska dig mer än alla andra och
vara den bästa mamman i hela världen, men den där saknaden som svider inuti dig
varenda dag, den kan jag aldrig mildra. I sju år nu har du bara haft mig vid din sida. Och jag är så
rädd att du ska bli som jag. Jag vill ge dig mer. När jag tänker på vad jag ger
dig så är jag rädd att det bara är gnäll, tjat, tillsägelser och tristess. För
att någon måste få vår vardag att rulla. För att jag aldrig kan byta av med
någon, aldrig turas om att vara den där tråkiga, pinsamma, arga, påstridiga,
tjatiga föräldern. Och så gillar jag varken gillar fotboll eller tevespel. Jag undrar vem du ska bli. Så jag tar fram foton. På din pappa. Jag kan ägna varje dag
åt att beskriva vem han var. Jag kan förklara vad jag älskade i honom, vad han
gjorde, vad han sa. Och att du inte får se eller upptäcka det själv, det gör
mig så ont. Men i den suddiga bilden av hans ansikte, ser jag lite utav dig. Du
har samma minspel, samma mun. Och när du talar med mig, när du så där plötsligt
gör mig sansad, när du tittar på mig med din visa blick, då vet jag att du är
redan mer än jag någonsin kan ge. Du är redan så mycket mer. Din pappa var så mycket mer. Du
ÄR redan precis lika bra som din pappa. |
 |
|||||||||||
 
KategorierCancer. Närstående. Anhöriga. Barn.Döden Drömmar. Separation. Ensamhet Kärlek Kontakt. Död. Krossade drömmar Längtan. Saknad. Lycka. Maktlöshet Maktlöshet Minnen. Sorg. Otillräcklighet, sorg, barn Saknad. Tårar. Lyckliga. Sorg. Stöd. Sorg. Barn. Stolt Tacksamhet |
|
 |
|||||||||
    |
|||||||||||
