Jag glömde att du är död

I dag fick jag en sådan plötslig lust att spela upp en låt för dig. Som om inget hade hänt, som om vi hade pratat om musik med varandra bara häromdagen. För några hundradelar av en sekund glömde jag bort att du är död.

Är det inte konstigt att det var en så liten detalj som en ovidkommande låt, som fick mig att glömma att du är borta. Ingenting som rörde barnen, inte saknad som talade, inte något livsomvälvande. Du har snart varit död i sju år, men just i dag fick jag för mig att fråga om din åsikt gällande en låt.

Det var skönt. Att för ett hisnande kort ögonblick få tänka på dig som en närvarande vän, bara ett sms eller ett telefonsamtal bort. För den senaste tiden har jag varit så arg på dig. Jag har haft en tung period med ständiga motgångar och stora utmaningar. Jag har oroat mig för barnen och varit så brinnande arg över att du lämnat mig ensam med föräldraskapet. Jag skulle ju göra allt det här tillsammans med dig!

Du hade varit den mer tålmodige föräldern. Den sansade, den kloke, den som orkar kliva upp mitt i natten, varje natt, den som orkar slåss mot livets orättvisor. Nu är barnen fast med bara mig och otillräckligheten gör sig ständigt påmind.

Ilskan över att du inte är här har varit tongivande ett tag. Men jag inser att det är meningslöst och dumt. Finns det någon som skulle vilja vara här, så är det ju du. Du hade gjort precis allt för att få vara det.

Samtidigt har det varit skönt att få vila i ilskan. För att gå runt med sorgsenhet och saknad det är jag så trött på. Jag orkar inte gråta mer. Men ibland finns det väl inget annat att göra. För om jag vill komma vidare i en känsla så vet jag att enda sättet är att dyka ned i den.

Så nu när jag inser att jag inte kan spela upp den där låten för dig, så dyker jag ned igen. Ned i sorgen. Jag hittar ganska bra här nere nu. Är van vid det omsvepande, mörka, varma och smärtsamma. Jag gråter över allt som du har missat under de här åren. Blickarna och bilderna, som du inte har fått se. Beröringarna, oron och kärleken som du inte har fått känna. Orden, skratten och låtarna som du inte har fått höra.

Och att jag för några hundradelar av en sekund kunde glömma att du är död – det är väl egentligen ett bevis på att du är nära. Att du är här. Men tänk vad mycket bättre det hade varit om du hade kunnat hålla om mig en liten stund. Om du hade kunnat få prata med barnen ett tag. Och om du hade fått tala om för mig vad du tycker den där låten.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Jag glömde att du är död

0 kommentarer på Jag glömde att du är död:

Skriv en kommentar