I dag fick jag en sådan
plötslig lust att spela upp en låt för dig. Som om inget hade hänt, som om vi
hade pratat om musik med varandra bara häromdagen. För några hundradelar av en
sekund glömde jag bort att du är död. Är det inte konstigt att det
var en så liten detalj som en ovidkommande låt, som fick mig att glömma att du
är borta. Ingenting som rörde barnen, inte saknad som talade, inte något
livsomvälvande. Du har snart varit död i sju år, men just i dag fick jag för
mig att fråga om din åsikt gällande en låt. Det var skönt. Att för ett
hisnande kort ögonblick få tänka på dig som en närvarande vän, bara ett sms
eller ett telefonsamtal bort. För den senaste tiden har jag varit så arg på
dig. Jag har haft en tung period med ständiga motgångar och stora utmaningar.
Jag har oroat mig för barnen och varit så brinnande arg över att du lämnat mig
ensam med föräldraskapet. Jag skulle ju göra allt det här tillsammans med dig! Du hade varit den mer
tålmodige föräldern. Den sansade, den kloke, den som orkar kliva upp mitt i
natten, varje natt, den som orkar slåss mot livets orättvisor. Nu är barnen
fast med bara mig och otillräckligheten gör sig ständigt påmind. Ilskan över att du inte är
här har varit tongivande ett tag. Men jag inser att det är meningslöst och
dumt. Finns det någon som skulle vilja vara här, så är det ju du. Du hade gjort
precis allt för att få vara det. Samtidigt har det varit skönt
att få vila i ilskan. För att gå runt med sorgsenhet och saknad det är jag så
trött på. Jag orkar inte gråta mer. Men ibland finns det väl inget annat att
göra. För om jag vill komma vidare i en känsla så vet jag att enda sättet är
att dyka ned i den. Så nu när jag inser att jag
inte kan spela upp den där låten för dig, så dyker jag ned igen. Ned i sorgen.
Jag hittar ganska bra här nere nu. Är van vid det omsvepande, mörka, varma och smärtsamma. Jag gråter över allt som du har missat under de här åren. Blickarna och bilderna, som du inte har fått se. Beröringarna, oron och kärleken som du inte har fått känna. Orden, skratten och låtarna som
du inte har fått höra. Och att jag för några hundradelar
av en sekund kunde glömma att du är död – det är väl egentligen ett bevis på
att du är nära. Att du är här. Men tänk
vad mycket bättre det hade varit om du hade kunnat hålla om mig en liten stund.
Om du hade kunnat få prata med barnen ett tag. Och om du hade fått tala om för mig vad du tycker den där låten. |