Hur lever man utan en pappa?
Företagets namn - Företagsmeddelande
Min blogg

Hur lever man utan en pappa?

Jag minns den dagen då min man berättade för våra barn att han snart skulle dö. Kanske ett av de starkaste ögonblicken i allas våra liv. Jag stod utanför rummet där han satt med båda barnen i famnen. Han ville ta det samtalet själv. Jag stod utanför, redo att ta emot, om de alla skulle falla.
 
Min dotter kom ut först. Jag tog med henne på en liten promenad genom sjukhemmet. Jag frågade henne om hon förstod vad pappa hade sagt. Hon gav mig inget svar. Hon var fyra och ett halvt år, nästan, det var midsommartid och det fanns en massa spring i hennes små ben. Vi gick tysta bredvid varandra, och så sa hon plötsligt;
"Kommer jag att få en annan pappa sen?"
 
En alldeles adekvat fråga. Jag kunde ha sagt nej, din pappa kommer alltid att vara din pappa, även när han inte lever längre. Jag kunde ha fortsatt förklara att jag kanske i en framtid kommer att träffa en ny man och att det i så fall skulle kunna få bli som en sorts pappa för henne. Men jag förstod att hennes fråga egentligen betydde;
"Hur kan man överhuvudtaget leva utan en pappa?"
Så jag svarade henne;
"Jag vet inte."
 
För jag visste inte hur man skulle kunna leva utan en pappa. Jag visste inte hur vi skulle kunna fortsätta utan honom. Jag vet fortfarande inte hur vi klarar det.
 
När vi pratar om honom i dag säger hon att hon inte minns honom alls. Det kanske stämmer. Men jag vet att det finns dofter, ord, visor, platser, filmer och lekar som minner om honom. Han är för alltid hennes pappa, men han är inte här och ser henne klättra i träd. Han applåderar inte när hon sjungit konsert med sin kör. Han åker inte slalom med henne, gungar henne inte i hängmattan och lär henne inte dyka. Han kliar henne aldrig mer på ryggen när hon ska till att somna och han kan aldrig hämta henne från discot.
 
Min dotter har inte fått en annan pappa. Men på något sätt lever vi ändå. Det finns dagar då jag sitter utmattad på golvet och grinar över allt jag inte orkar, hinner eller klarar av. Och dagar då jag häpnar av mammastolthet och sörjer att jag inte får dela det med honom.
Den senaste tiden har det kommit kvällar då hon gråter över att hon inte har någon pappa. Små ögonblickliga vardagsstunder då hon påminns om att hon inte är som alla andra. Då hon känner att hon är den enda i hela världen som inte har en pappa.
Och det finns stunder då vi alla tre sitter tysta framför ett fotografi och tänker på hur allt hade kunnat vara om han hade fått leva. Hur mycket mer hela vi hade känt oss.
 
Men vi lever. Mellan gråten, orkeslösheten och saknaden, finns liv. Från den där stunden på sjukhemmet, då min man satt med sina två små barn i famnen och förklarade för dem att han snart skulle dö, från det ögonblicket har jag stått redo att fånga upp. Och här står jag redo för alltid. Med en mammas, och en pappas, kärleksstyrka.

3 kommentarer på Hur lever man utan en pappa?:

Kommentarer RSS
Emelie on den 23 november 2015 10:03
Oj så dina ord berör. Och på något vis förmedlar en uns av den saknad och känslor ni bär med er, för en som inte har förlorat någon så nära. Det är viktiga ord som du får ner, dels för att skapa förståelse och dels förbereda andra för livet med och efter döden. Tack!
Svara på kommentar
 
Monika Nyström on den 13 december 2015 18:26
Tusen tack för så fina ord Emelie! :) Precis så är min önskan med denna blogg.


Annika on den 22 april 2016 19:40
Det är precis min fråga, hur lever man utan en pappa? Min man dog i cancer förra sommaren och kvar blev jag med två små barn som nu måste växa upp utan sin pappa. Det smärtar mig så otroligt mycket. Båda barnen är dessutom så små att de knappt kommer att ha några egna minnen. Känns bara så eländigt.
Svara på kommentar

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint