Min hyllning till den riktiga mannen
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta
Du skulle inte känna igen dig.

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

Min hyllning till den riktiga mannen

Min son vill bli kalsongmodell när han blir stor. Han ska vara välrakad, över hela kroppen. Muskulös, stora muskler på armarna, och rutor på magen. Och kroppen ska vara inoljad, så att musklerna glänser. Han ska nog ha några tatueringar också. Framstå som lite farlig. Och jag förstår var han får den bilden ifrån.   

Han ser inte den riktiga mannen. Han ser inte män som gråter, som är rädda för åskan, mörkret eller ensamheten. Han ser inte pappor som tröstar arga sexåringar med varma kramar. Han hör inte män som för långa känslosamma samtal om relationer och kärlek med sin polare. Han har inga bilder av orakade män med tjocka magar och påsar under ögonen.   

Han har aldrig mött en man som arbetar på förskola. Som väljer att ägna sitt yrkesliv åt att torka näsor, byta bajsblöjor, äta kalla fiskbullar och fightas med leriga galonisar. Han minns inga manliga förskollärare som gör pedagogiska planeringar, leder samlingar, sjunger Bä bä vita lamm och som reder ut konflikter mellan fyraåringar. För sådant gör ju inte män.   

Min son har aldrig sett män som kämpar för att få ihop ekonomin, som sliter från tidig morgonstund för att snabbt hinna hem och laga köttgryta till familjen. Som lappar ihop trasiga byxben med nål och tråd, som alltid handlar ekologiskt och som väljer buss och tåg före bil och flyg, ur miljösynpunkt. Män som är fotbollstränare för båda barnens lag och som tvättar lagens matchtröjor. Han möter inga män som vankar uppe om nätterna med växtvärkledsna barn eller relationsdiskuterande flickvänner. Som försöker räcka till för alla men ändå konstant känner sig otillräcklig.   

I min sons liv kryllar det ändå av precis sådana män. De är hans lärare, mina bästisar, min bror, våra grannpappor, min pojkvän, mina tjejkompisars pojkvänner, hans tränare och mina före detta kollegor inom förskolan. Men han ser dem inte. Han har inte den riktiga mannen som förebild.   

För enligt media, krönikörer och debattörer så finns inte de männen. Män är rakade och vältränade och alla män är potentiella våldtäktsmän, näthatare och mördare. Punkt. Det är den enda bild av män som målas upp.  

Jag tror att min son, i slutändan, väljer att ha de män som finns i våra riktiga liv som sina primära förebilder. Jag tror att han har förmågan att välja bort bilderna av våldtäktsmän när han formar sig till man, och att han ser hur en riktig man i verkligheten är. Men jag som mamma vill också bidra till att måla upp en sann bild av män; jag vill hylla den riktiga mannen.   

Jag älskar skäggstubb, otillräcklighet, ihoplappade byxben och fotbollstränare. Jag älskar att få hålla om en gråtande man och lyssna till hans rädsla. Jag skulle vara fullständigt uppgiven om jag inte hade det tålmodiga lyssnandet, de trygga kramarna och de långa samtalen som ger mig tröst. Jag skulle ha så förfärligt tråkigt om jag inte fick prata, busa, grina, festa, skratta, uppleva, resonera och njuta med männen i mitt liv. Köttgrytorna, barnvisorna, den pedagogiska visdomen, miljömedvetenheten och de tjocka magarna – jag älskar allt med den riktiga mannen.   

Och jag tror att kärlek på alla sätt, alltid, är bättre än hat. Jag hatar inte män, jag älskar dem.

0 kommentarer på Min hyllning till den riktiga mannen:

Kommentarer RSS

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint