Det enda riktigt viktiga
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta
Du skulle inte känna igen dig.

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

Det enda riktigt viktiga

Jag har ett hem som är ett fullständigt kaos. Det ligger skor, kläder, bandyklubbor och kartonger med nytryckta böcker i hela hallen. Vi får ofta balansera noga för att nå fram till toaletten och letar i panik varje morgon för att hitta rätt par skor. Det finns hundra saker som jag borde fixa; lägga nytt golv i barnens rum, tapetsera den där väggen som har stått utan tapeter i flera år, städa ur tvättstugan, putsa fönsterna på övervåningen, organisera mina arbetspapper, sortera ut sådant vi inte använder ur förrådet, klippa gräset. Men jag tar inte för mig någonting. Eller orkar inte. Eller hinner inte.   

Ibland skäms jag så mycket över allt det jag inte ordnar. Jag känner mig som en lat, otillräcklig, slarvig morsa, som inte ens dammsuger ordentligt. Mina barn är stora, snart tonåringar, och de har fått börja hjälpa till en del i hemmet. Men allt ansvar ligger ju på mig. Någonstans, någon stund, skulle jag också behöva sitta stilla i en vrå och samla ihop tankarna, ägna mig åt något jag tycker om eller få till någon form av träning. 

På kvällarna borde jag göra mer, men barnen har börjat stanna uppe så sent. De somnar oftast inte förrän kl 22.30, och först då kan jag få en stunds egen tid. Det är oftast då jag kommer på att jag måste hänga upp tvätten som legat blöt i maskinen i flera timmar. Att jag måste kontrollera vilket av barnen som ska ha idrottskläder med sig till skolan nästa dag och komma ihåg vart jag har lagt de där viktiga breven som måste postas. Egentligen är det först då jag skulle kunna hinna ringa en vän, men många av mina vänner har yngre barn och man ringer inte hem till en småbarnsfamilj så sent. Och så måste jag hinna i säng, för jag brukar alltid ha svårt att somna. Jag måste kliva upp en dryg halvtimme innan barnen, så att jag är duschad, påklädd och klar och kan fokusera på att få dem klara till skolan.   

Många föräldrar har det så, så min känsla är inte unik. Men de flesta föräldrar, även ensamstående, delar i alla fall föräldraskapet med en annan vuxen. Jag delar ingenting. Jag måste alltid orka, jag får aldrig glömma tvätten eller missa att laga middag.   

Och så skulle jag kunna fortsätta att tänka. Fortsätta att nedvärdera mig, och fortsätta att endast se min otillräcklighet. Så var det härom kvällen. Jag satt dyster vid köksbordet och kände att all min kraft var slut. Överöstes av alla måsten. Tyngdes ned av allt ansvar. Men så kom min dotter in genom dörren. 

”Hej mamma, jag ville bara säga att jag älskar dig!” sa hon, och så försvann hon ut på gården. Sjungandes, lycklig och barndomsfri.   

I nästa stund kom hennes bror ner från övervåningen, pussade mig på kinden och berättade ivrigt om sin skoldag. Harmonisk och glad. Med ens sköljde tacksamheten över mig och jag insåg att jag gör precis rätt. Jag kan blunda för diskhögen på bänken och struntar i att det aldrig är någon som dammsuger under soffkuddarna. För det finns alltid tid för en filmkväll i vår familj. Vi kan stanna upp och släppa allt vi har i händerna, för att sätta oss och fika tillsammans vid vårt stökiga köksbord. Vi tre kan skratta och ropa högt att vi älskar varann. Trots allt. Vi har nått så långt, efter allt smärtsamt som vi har genomgått. Vi är lyckliga. Och det är det enda som är riktigt viktigt.

2 kommentarer på Det enda riktigt viktiga:

Kommentarer RSS
Anna Maria on den 9 september 2015 17:47
Det är precis så här det är. Att alltid, alltid vara den som måste tänka på allt. Idag hade jag en sån dag där jag bara ser allt jag inte hinner/orkar med. Så skriver du det detta och genast känns det betydligt mer ok att leva i kaoset. Tack
Svara på kommentar
 
Monika Nyström on den 29 september 2015 13:22
Känns fint Anna Maria, att få veta att mina ord fick ge dig lite distans.

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint