Jag minns inte
Företagets namn - Företagsmeddelande
Min blogg

Jag minns inte

Plötsligt kom jag på mig själv med att tänka att jag har börjat släppa delar av sorgen. Jag har svårt att minnas den första tiden utan honom. Jag minns att jag först var arg, sedan förtvivlad, men jag minns inte precis hur det kändes. Hur var det att gå och hoppas på ett sms eller vänta på att han skulle dyka upp runt husknuten som han alltid brukat göra, och sedan smärtsamt inse att det aldrig skulle bli så igen?   

Hur kändes den fysiska saknaden? Hur var det att inte längre få hålla hans hand? Hur kändes det att vakna på morgonen och inte ha hans kropp nära, fast jag blivit så van vid den? Hur var det att fira den första julen utan honom, den första skolavslutningen, de där gångerna då saknaden övergick i smärtsam längtan?   

Jag minns inte.   

För ett par veckor sedan fyllde jag 40 år. Dagarna innan tänkte jag att jag kanske skulle sakna honom mera just den dagen. Att det skulle kännas halvt och tomt att fira en sådan dag utan honom. Så blev det inte. Jag fick en hel dag av lycka och inte en enda gång tänkte jag på honom med sorg.   

Han förekom däremot i samtalen under kvällen. Jag firade min kväll med gamla kära vänner, hans, mina, våra vänner. Och vid min sida fanns den nya mannen, som nu är en viktig del av mitt liv. Att i detta sammanhanget, med den blandningen vänner närvarande, kunna skratta, sakna och prata om honom, det höll honom nära. Men med en ny roll i våra liv. Det kändes gott, och blev som en vacker insikt för mig.   

Det är ok att jag har släppt vissa delar av sorgen. Att den inte gör lika söndertrasande ont längre, gör att jag kan behålla allt det fina. Han är för alltid en av mina allra bästa vänner och han får finnas kvar i mina skratt.  

Men i mitt liv finns mer än min egen sorg att vara vaksam och respektfull inför. Jag har två barn som för alltid måste leva utan sin pappa. Deras sorg bubblar upp, börjar om, växer sig stark och återupplevs gång på gång. Barnen har, liksom jag, hittat ett sätt att leva med det, men mitt ansvar är att låta dem få ge uttryck för sorg och saknad. Precis när de behöver, på precis det sätt de mäktar med. Däri ligger det allra svåraste. 

Barnen kanske inte kommer att släppa sin sorg, på det sätt som jag kan göra, men jag tänker visa dem att man inte måste gå sönder av sorg. Och det vill jag inte bara inspirera mina barn med. Det är anledningen till varför jag fortsätter att skriva min blogg. För jag vet, och är ödmjukt tacksam över, att många föräldrar i min sits vänder sig hit. Jag vet att det känns avgrundsdjupt kolsvart att vara längst ned i sorgen, men jag minns faktiskt inte längre hur den känslan kändes. Det gör inte kärleken som jag kände till min man mindre, tvärtom. Jag låter honom finnas kvar i mitt skratt men låter inte någonting mer gå sönder i mig. För man måste inte gå sönder av sorg.

0 kommentarer på Jag minns inte:

Kommentarer RSS

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint