Trots allt
Företagets namn - Företagsmeddelande
Min blogg

Trots allt

Min dotter firade sin treårsdag i glittrig silverklänning och lackskor. Jag minns hur hon sprang, skrattande och glittrande, längs med sjukhuskorridoren. För treårsdagen firades på avdelningen där hennes pappa just hade lagts in för rehabilitering, efter att den försa tumören opererats bort. Vi kunde ge henne en mysig dag, trots allt.   

Många barn har det så. Fler barn än vi vill tänka på har en förälder eller ett syskon med en svår sjukdom, som gör att födelsedagar, julaftnar och andra högtidsstunder måste firas på ett sjukhus. Finns det förutsättningar för det? Får livet plats på ett sjukhus?   

Min dotter har nog bara fina minnen av sin tredje födelsedag. Om hon nu kan ha några minnen kvar så här sju år senare. Jag minns i alla fall att hon skrattade hela dagen. För henne var det inte konstigt att sitta på ett sjukhus och öppna sina paket. Alla hon älskade var ju där. Dessutom fanns paket, tårta, ballonger och silverklänning – hon hade allt.   

För vi ville låta livet få fortsätta, trots cancer, cellgifter och rädsla. Men de knep som vi använde för att lyckas med det, det stod vi själva för. Vi tog med oss tårta och ballonger på födelsedagarna och julklappar och skumtomtar på julafton. Vi ordnade videosamtal via mobiltelefonerna, trots att detta var före både Skype och Iphonernas tid. Vi gjorde plats för hela familjen, och på så sätt kunde livet få fortsätta både för mig, min man och våra barn. Trots allt.   

Mot slutet blev det svårare. Förstås, allt blev svårare ju närmare döden kom. Men i takt med att hans tumörer växte och medicinerna blev starkare, så började han få hallucinationer. Han kunde skratta åt det först. Han berättade att han såg mig hänga uppe i taket, och annat knasigt, som han förstod var synvillor.  

Jag minns vår sista midsommarafton. Den firades på det sjukhus där han en vecka senare dog. Jag gick runt som i en dimma. Kunde inte äta. Såg ingen i ögonen. Fokuserade på att andas. Försökte hålla barnen glada. Försökte ta tillvara på varenda minut, för jag förstod att det snart kunde vara den sista.   

Då bad plötsligt min man om att få lite av den där glassen som han såg i en stor skål. Jag förstod inte vad han menade, så han bad istället vår son att gå och hämta lite glass. Vår son förstod inte heller ,så han bad oss tydligare, nästan argt. Men det fanns ingen glass! Det var en synvilla som min man inte förstod var en hallucination. Jag minns rädslan i både hans och vår sons blick. Förvirringen. Skräcken.   

Nu långt efteråt tänker jag på att i precis det ögonblicket hade vi behövt hjälp och stöd. Från någon som inte var så dimmigt trött och rädd. Från någon som inte var sex år och såg sin pappa bete sig konstigt, från någon som inte själv var döende. Vi hade inte behövt en läkares ord för hur hallucinationerna uppstod. Vi hade behövt få hålla någon i handen. Någon som inte var lika rädd som oss. Vi hade behövt kramar. Blickar som såg och öron som lyssnade. Vi hade behövt någon som gick och köpte glass. Så att livet kunde få finnas kvar, trots allt.   

Jag tänker att döden skulle kunna bli lättare att förstå om hela livet kan få plats vid dess sida. Det är där, i gränslandet mellan liv och död, som sjukvården måste bli bättre på att nå fram. Där i stunder då döden kommer fram och skrämmer oss. För ibland räcker inte den medicinska expertisen till. Ibland är det medmänskligheten som måste få sättas i fokus. För att betrygga både patienter och anhöriga om att döden är en del av livet. Vi begriper den inte, men vissa av oss måste möta den och titta den i ögonen tidigt. Och kan vi då få hålla någon i handen kan vi få fortsätta tro på att alla bitar av livet kommer att finnas kvar, trots allt.

0 kommentarer på Trots allt:

Kommentarer RSS

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint