Andetag av visshet
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta
Du skulle inte känna igen dig.

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

Andetag av visshet

I dag mötte jag en man på perrongen när jag skulle ta tunnelbanan till ett möte, som såg ut precis som min man. Fast äldre. Så där som jag tänker mig att min man hade sett ut om femton år. Om han hade levt.   

Hans ansikte var som hans, fast med markerade rynkor runt ögonen. Hans hår var tjockt, så där som min mans hår blev efter cellgiftsbehandlingen, men mannen på perrongen hade hår som var alldeles grått. Attraktivt. Tårögd måste jag ha stirrat på den här mannen, tills jag märkte att han kände sig besvärad. Jag slog undan blicken och kände plötsligt en stark ilska.   

Vi hade ju bestämt att vi skulle bli gamla tillsammans! Jag var ju den som skulle få se hans rynkor växa fram och få känna de gråa stråna mellan mina fingrar när jag rufsade hans hår. Vi hade ju bestämt det! Men jag kunde inte ens få hålla kvar ilskan. Vem eller vad skulle jag vara arg på? Mannen på perrongen klev på ett annat tåg och jag stod kvar med ledsna ögon. 

Men det ledsna stannade inte kvar så länge. Egentligen var det bara ett kort ögonblick då ilskan och sorgen sköljde över mig den här gången. En blixtsnabb insikt om att han för alltid är borta. Ett andetag av visshet om allt vi aldrig fick uppleva.    

Jag insåg där och då att sorgen har varit så central så länge i mitt liv, men nu överröstar den inte längre allt. Stunderna när jag skrattar och känner mig nyfiken är fler än de stunder jag gråter. Tillfällen när jag känner mig upphetsad, överraskad och förälskad är nu för tiden fler, än tillfällen då jag tyngs ned av min sorg. Förväntningar och framtidsdrömmar upptar mer av min tid, än smärtande minnen och saknad.  

Jag sitter oftare och dinglar med benen uppe bland de rosa molnen, än jag faller ned i den där mörka brunnen som är så svårt att komma upp ifrån. Jag känner mig som den starkaste och vackraste i världen, oftare än jag känner mig otillräcklig och svag. Det finns pirr i min mage, som gör att jag tycker att himlen ser ljus ut även fast den är igenmulen och regntung.   

Men fortsätt gärna att komma förbi. Du som skulle ha fått dina rynkor kring ögonen och nästan lika många gråa strån som jag. Kom ibland och ge mig de där små andetagen av visshet. Låt mig få tänka på allt som vi gick miste om och låt mig få vara arg på den där förbannade cancern. Jag kan aldrig få rufsa med fingrarna i ditt hår men jag kan fortsätta att leva, älska och le. Det har jag bestämt!

0 kommentarer på Andetag av visshet:

Kommentarer RSS

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint