Jag visste det
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta
Du skulle inte känna igen dig.

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

Jag visste det

Snart fyller mitt äldsta barn 12 år. Snart är det sex år sedan hans pappa dog. Han har alltså levt halva sitt liv utan sin pappa. Men jag tänker också på att jag har varit ensam förälder under längre tid än jag fick vara förälder tillsammans med barnens pappa.   

När vi blev föräldrar, den där klarblåa vårmorgonen i april, visste jag att vad som än händer i vår relation, med vårt äktenskap, så kommer jag i alla fall alltid att få dela föräldraskapet med honom. Vi skulle få uppleva, gå vilse, älska, misslyckas, skörda framgångarna, oroa oss och gråta av stolthet som föräldrar, tillsammans. Jag visste det.   

Nu kan jag känna mig så lurad. Av livet. Av döden.   

Att leva ensam, börja om efter tvåsamheten, hitta annan kärlek, eller välja att leva utan, och att söka nya drömmar – det fungerar bra. Det känns spännande och roligt. Men att för alltid vara ensam förälder – det förstår jag inte hur jag ska klara.   

Men i sex år har jag försökt. Jag har försökt att lotsa dem på sorgens stig, genom utmaningar, förbi mardrömmar. Rakt igenom mörkret.   

Samtidigt har jag arbetat för barns rättigheter då de är anhöriga och lever i svåra livssituationer. Skrivit uppmärksammade debattartiklar, krönikor och en blogg. Jag har bjudits in till platser över hela landet och givits chans att lyfta barnperspektivet inom viktiga delar av Sveriges sjukvård. Jag vet att det finns begravningsentreprenörer och terapeuter som råder människor i sorg att ta del av det sommarprat jag gjort och den bok jag skrivit. Jag är återkommande föreläsare vid läkarutbildningar i Stockholm och Uppsala och på psykologprogrammet vid Uppsala universitet. Jag vet att jag inspirerar pedagogstudenter och skolhälsovårdspersonal. Jag har hört att mitt resonemang om barns behov, diskuteras inom palliativ vård, bland framstående onkologer och i psykologkretsar.     

Att sitta i direktsänd tv, göra radiointervjuer och att diskutera ämnet inför stor föreläsningspublik, det är tillfällen då jag får chans att påverka och kan lyfta barnens röster. Där ger jag uttryck för min yrkeskompetens. Där känner jag mig bekväm och säker.   

Sedan åker jag hem och försöker förstå hur jag ska kunna trösta en 12-årig pojke som bara vill vara med sin pappa. Försöker vara en god förebild för en 10-årig flicka, som brukar säga åt mig att inte svära så mycket, städa oftare och att bli bättre på att laga mat. Jag försöker att vara rättvis, hålla fast vid gränser och att inte tjata för mycket. Jag försöker att ge dem äventyr och glädjefnatt, att strössla deras vardag med magi. Jag försöker räcka till, mäkta med, finnas där. Och varje dag tänker jag att det här hade barnens pappa hanterat mycket bättre, med större klokhet, med mer tålamod. Men nu är det bara jag. Trots att jag visste att han och jag skulle vara föräldrar tillsammans, för alltid. Jag visste det.

0 kommentarer på Jag visste det:

Kommentarer RSS

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint