Jag visste det
Företagets namn - Företagsmeddelande
Min blogg

Jag visste det

Snart fyller mitt äldsta barn 12 år. Snart är det sex år sedan hans pappa dog. Han har alltså levt halva sitt liv utan sin pappa. Men jag tänker också på att jag har varit ensam förälder under längre tid än jag fick vara förälder tillsammans med barnens pappa.   

När vi blev föräldrar, den där klarblåa vårmorgonen i april, visste jag att vad som än händer i vår relation, med vårt äktenskap, så kommer jag i alla fall alltid att få dela föräldraskapet med honom. Vi skulle få uppleva, gå vilse, älska, misslyckas, skörda framgångarna, oroa oss och gråta av stolthet som föräldrar, tillsammans. Jag visste det.   

Nu kan jag känna mig så lurad. Av livet. Av döden.   

Att leva ensam, börja om efter tvåsamheten, hitta annan kärlek, eller välja att leva utan, och att söka nya drömmar – det fungerar bra. Det känns spännande och roligt. Men att för alltid vara ensam förälder – det förstår jag inte hur jag ska klara.   

Men i sex år har jag försökt. Jag har försökt att lotsa dem på sorgens stig, genom utmaningar, förbi mardrömmar. Rakt igenom mörkret.   

Samtidigt har jag arbetat för barns rättigheter då de är anhöriga och lever i svåra livssituationer. Skrivit uppmärksammade debattartiklar, krönikor och en blogg. Jag har bjudits in till platser över hela landet och givits chans att lyfta barnperspektivet inom viktiga delar av Sveriges sjukvård. Jag vet att det finns begravningsentreprenörer och terapeuter som råder människor i sorg att ta del av det sommarprat jag gjort och den bok jag skrivit. Jag är återkommande föreläsare vid läkarutbildningar i Stockholm och Uppsala och på psykologprogrammet vid Uppsala universitet. Jag vet att jag inspirerar pedagogstudenter och skolhälsovårdspersonal. Jag har hört att mitt resonemang om barns behov, diskuteras inom palliativ vård, bland framstående onkologer och i psykologkretsar.     

Att sitta i direktsänd tv, göra radiointervjuer och att diskutera ämnet inför stor föreläsningspublik, det är tillfällen då jag får chans att påverka och kan lyfta barnens röster. Där ger jag uttryck för min yrkeskompetens. Där känner jag mig bekväm och säker.   

Sedan åker jag hem och försöker förstå hur jag ska kunna trösta en 12-årig pojke som bara vill vara med sin pappa. Försöker vara en god förebild för en 10-årig flicka, som brukar säga åt mig att inte svära så mycket, städa oftare och att bli bättre på att laga mat. Jag försöker att vara rättvis, hålla fast vid gränser och att inte tjata för mycket. Jag försöker att ge dem äventyr och glädjefnatt, att strössla deras vardag med magi. Jag försöker räcka till, mäkta med, finnas där. Och varje dag tänker jag att det här hade barnens pappa hanterat mycket bättre, med större klokhet, med mer tålamod. Men nu är det bara jag. Trots att jag visste att han och jag skulle vara föräldrar tillsammans, för alltid. Jag visste det.

0 kommentarer på Jag visste det:

Kommentarer RSS

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint