Vi kämpar och slåss
Företagets namn - Företagsmeddelande
Min blogg

Vi kämpar och slåss

Jag skriver alltid öppenhjärtigt och ärligt om min och mina barns sorg. Jag gör det för att visa hur sorgen ser ut för oss. Just nu gör den ont, väldigt ont. Inte i mig, men i mitt äldsta barn. Kamperna som utspelar sig här i vårt hus är stundom obegripliga att vi mäktar med. Vi slåss mot det grymma orättvisa, mot smärtan och saknaden. Vi slåss mot varandra, med varandra. Han slåss för sitt liv. Jag slåss för hans rätt att uttrycka sin sorg.   

I sommar har det gått sex år sedan han förlorade sin pappa. Efter döden kom kaos, överlevnad och nyorienteringsfaser. Och andras uppfattning om att sorgen väl går över efter några år. Men är man en sexårig liten pojke när ens pappa dör, då tar sorgen aldrig slut. Tvärtom. Den börjar om, tar ny fart, växer och blommar ut.   

Allt det jag läser och skriver om, arbetar med och debatterar kring, det finns i min egen vardag. Jag läser statistik och forskning som pekar på hur otäckt många barn det är - som har förlorat en förälder - som hamnar i självskadebeteende, missbruk, ångest och depressioner. Att se sitt eget barn slåss mot alla de svåra mörka känslorna, mot allt det som ödet har lagt i hans väg, det tydliggör för mig hur utsatta dessa barn i sorg är. Mitt eget barn visar mig en ny sida av alla siffror och all dyster statistik; han visar mig vår verklighet.   

Han kämpar på sitt håll. Jag kämpar bredvid, tätt tätt bredvid. I alla familjer finns kamper, alla har perioder av tyngd. Men vi kan aldrig ta en paus. Jag som ensam förälder kan aldrig få byta av med någon, alla kamperna är mina. När allting faller är det alltid jag som ska orka stå rak. Varenda läxläsning, vartenda tjat, varenda ångestfylld mardröm, varenda diskussion och varje vaknatt.   

Och hur mycket jag än älskar och betryggar honom, har han alltid kvar den där känslan av att vara udda. Alltid den enda som inte har en pappa. Han har aldrig sin pappa där när det är El Classico på tv, hans pappa sitter aldrig i publiken på hans gitarrkonsert. Han har aldrig sin pappa med sig till bandyträningen eller simhallen. Han kan aldrig vara förtrolig med den som stod honom närmast och han har inte den allra viktigaste manliga förebilden hos sig.   

Jag skriver alltid öppenhjärtigt och ärligt om min och mina barns sorg. Jag gör det för att visa hur sorgen ser ut för oss. Jag gör det för att jag känner mig så ensam i föräldraskapet, det svåra svåra föräldraskapet, trots att jag vet att jag är långt ifrån ensam. Jag gör det för att jag vet att alla de barn som har förlorat en förälder också känner sig så ensamma. Berätta för dem att de inte är det! Håll om dem, viska att vi är många trygga vuxna som kommer att fortsätta att hålla om dem, i all oändlighet.

0 kommentarer på Vi kämpar och slåss:

Kommentarer RSS

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint