Precis så jävligt är det
Företagets namn - Företagsmeddelande
Min blogg

Precis så jävligt är det

Jag har förstått att vissa cancerpatienter och anhöriga tycker att det är fel att kalla kampen mot cancer för just en kamp. Att det kan uppfattas som att de som förlorar kampen inte kämpat tillräckligt hårt, och att det är därför de dör. Att de kunde ha gjort något annorlunda eller bättre.   

För mig handlar det ändå absolut om en kamp. En kamp som vissa förlorar, och andra vinner. För precis så jävligt är det.   

När min man kämpade och krigade och slet mot cancern, så var vi många som kämpade med honom. Det var jag och våra två barn, våra föräldrar och syskon, bästa vänner och kollegor, grannar och bekanta. Vi var ett helt regemente, alla med våra specifika anfallsmetoder. Vi slogs och sparkade, skrek och slet. Och vi förlorade.   

Vi hade inte kunnat göra någonting bättre. Vi gjorde ingenting fel. Men vi förlorade. Precis så jävligt är det.   

Han och vi hade helt olika uppdrag i kampen. Han slogs för att överleva. Vi slogs för att hålla världen i balans medan han stred. Det var som att vi befann på varsin sida om den svarta motståndaren. Han kämpade, till slut, för att försöka lära sig att släppa taget om oss, om livet. Vi kämpade, till slut, för att försöka förstå hur vi skulle klara oss utan honom.   

Vi slog oss blodiga, slet oss förtvivlade, kämpade oss utmattade. Och ändå förlorade vi. Precis så jävligt är det.   

I dag är vi många som fortsätter att kämpa. Jag har inte längre mina barns pappa att dela oro, föräldraskap, beslut och kärlek med. Hans mamma har inte längre sin son hos sig. Hans kollegor saknar hans skratt och hans bäste vän har inte längre hans kloka ord att trösta sig hos. Hans dotter har inte sin pappa att klamra sig fast vid när åskan går, och hans son får inte längre vara med sin pappa, fast det är det enda han vill.   

Det är kamper som är obeskrivligt svåra. Vi kämpar, trots att vi har förlorat. För precis så jävligt är det.

2 kommentarer på Precis så jävligt är det:

Kommentarer RSS
Malin Agerberg on den 31 januari 2015 10:11
Känner så igen mig i det du skriver. Min man dog 15 januari 2014 efter bara 3 veckor på sjukhus. En extremt elakartad magsäckscancer. Han blev 41 år gammal och efterlämnade sig en son på då 15 år och vår gemensam dotter på då 11 år. Ett år har gått och jag förstår inte riktigt hur vi överlevt, men på något sätt gör man det hur jäkligt det än är. Söker tröst i bloggar som tex din och inser att det är många som drabbas, men ändå känner man sig som ensammast i hela världen. / Malin
Svara på kommentar
 
Monika Nyström on den 29 september 2015 13:30
Ja, man känner sig som ensammast i världen. Och ibland är det bara för jävligt. Men vi hittar våra vägar att klara det ändå. Jag gör det, du gör det, våra barn gör det. Inte för att vi är starkare än andra. Utan för att vi inte har något annat val. Men vi är många i precis samma sits! Det känns faktiskt skönt att tänka.

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint