Äntligen kunna gråta tillsammans
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta
Du skulle inte känna igen dig.

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

Äntligen kunna gråta tillsammans

Regnet öser ned och jag sitter och försöker finna kraft att fortsätta arbeta. Bara några dagar kvar till jul. Barnen är i skolan och de verkar lika trötta som jag. De senaste veckorna har varit riktigt tunga. Men ändå så nödvändiga.   

Sorgen har äntligen hittat uttryckssätt för mitt ena barn. Tillsammans har vi gått fem och ett halvt år tillbaka i tiden, och gått igenom alla detaljer kring sjukdomen och döden. Vi har gråtit och pratat. Vi har ifrågasatt och format ord på det obegripligt orättvisa.   

Vi satt uppe en natt, drack te och lät sorgen föra oss framåt. Barnet pratade. Grät. Jag lyssnade. Jag höll ut mina armar och lät den lilla famnen krypa in i min, medan de rätta orden äntligen uttalades. Jag var tyst och lät den lilla tala.   

”Jag vill bara vara med min pappa. Men det får jag inte!”   

Att höra sitt barn säga de orden och se tunga tårar rinna ner för kinderna, är olidligt. Att bara se på, inte kunna trösta, inte kunna hjälpa. Att fortsätta lyssna, höra alla ord som plötsligt fann sin väg, att utstråla trygghet och lugn. Kanske det svåraste jag någonsin gjort. Kanske också det allra viktigaste.   

Jag vet att det är ord som har funnits där inne i fem och ett halvt år. Ord som inte har vågat sig ut. Inte förrän nu.   

Jag vet att jag aldrig fullt ut kan komma att förstå hur mina barn lever med sin sorg. Men den där natten av prat och gråt fick jag uppleva lite av hur de har det. Hösten har varit tung för oss, men jag vet att vi kommer att gå starkare in i nästa år. Lättade. Tryggare. Nu har vi äntligen kunnat gråta tillsammans. För ibland finns det inget annat att göra än att gråta. Och då är det så skönt att få göra det tillsammans.   

Ett jullov är nog precis vad vi behöver nu. Ta sovmorgon varje dag, äta lussebullar till frukost och längta efter snö. Se filmer tillsammans, krama på alla vi tycker om, busa och skratta. Tända ljus för den som inte är med oss och kanske gråta igen. Att gråta är aldrig farligt, tvärtom. Det lappar ihop oss och för oss närmare varandra. Och nära ska vi vara. Hela julen, och in i framtiden!

1 kommentar på Äntligen kunna gråta tillsammans:

Kommentarer RSS
eva on den 16 december 2014 13:27
Så fint o berörande skrivet💗
Svara på kommentar

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint