Förlåt
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta
Du skulle inte känna igen dig.

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

Förlåt

Plötsligt, som från ingenstans, slog det mig plötsligt varför jag har förändrats så mycket de senaste åren. Att min mans död skulle sätta spår i mig är ju självklart. Men att jag efter hans död har blivit en mer avslappnad, harmonisk, nyfiken, lycklig och självsäker kvinna, det tycker jag är förunderligt.    

Den här låten hörde jag på radio i morse; Chasing cars med Snowpatrol. 
 ”We don’t need, anything, or anyone 
 If I lay here, if I just lay here 
 Would you lay with and just forget the world”    

Det var en av min mans favoritlåtar, som han lyssnade mycket på sin sista tid i livet. När jag lyssnar till texten slås jag som av en knytnäve, med insikten om att det var ju precis det jag skulle ha gjort med honom. Bara legat där intill honom. Hållit honom i handen. Inte pratat, bara glömt världen omkring oss. Kanske var det precis det han önskade, men inte vågade be mig om.   

Finns det en enda sak jag ångrar så är det det. Att jag inte bara kunde vara närvarande i nuet med honom. Tänker jag på den Monika som satt bredvid honom den sista tiden, så ser jag en rädd, väldigt rädd, flicka. Jag var så trött, så fokuserad på att inte rasa samman, så kontrollerad. Jag försökte bära allt; barnen, våra familjer, mitt arbete, jag försökte till och med göra sköterskornas arbete för att bära dem också.   

Varför låg jag inte bara stilla och höll honom i handen?! Är det skulden och ångern jag känner över det som format mig till den jag är i dag? Jag tror det. Jag hade sådan skuldkänsla över att det var jag som fick leva vidare, för jag var övertygad om att han var en så mycket bättre förälder. Jag vet att jag tänkte vilken sorts förälder jag ville att mina barn skulle få växa upp med.   

Så jag valde att ta över de goda egenskaper som jag älskade i honom. Jag ville lära mig att vara i nuet. Ligga i hängmattan och titta på molnen med ett barn, eller två, i famnen. Sitta stilla och svara på barnens nyfikna frågor om livet. Gå ut på skogspromenader och bara vara i skogen. Lugna ner mig, uppskatta det lilla, leva NU och inte i en planering för vad vi ska göra i helgen, hur sommaren ska spenderas eller var jag vill arbeta om tre år. Nu.   

Tack Tomi, för att du formade mig till en bättre människa. Och förlåt. Förlåt för att jag inte bara låg där intill dig, och höll dig i handen…

2 kommentarer på Förlåt:

Kommentarer RSS
Viveca Nordlander on den 13 september 2014 05:47
Käraste Monika! Begär inte det omöjliga av dig själv. Glöm inte att du levde med stark oro och ångest. Ångest som ger symptom som rastlöshet och oförmåga att koppla av, en gnagande oro, svårt att sitta still. Otålighet, känsla av att vara på helspänn och uppjagad. Du fanns där vid hans sida in till sista andetaget Monika, och det var det allra viktigaste. Kram Viveca
Svara på kommentar
 
Monika Nyström on den 16 september 2014 07:37
Kära Viveca! Tack för att du satte ord på ångesten som jag bar då. Jag har inte kunnat se det riktigt så. Men du har såklart rätt. Kanske var det också därför som jag sedan, efter hans död, kunde vila mig så pass i sorgen. Att sorgen kändes varm, vilosam och trygg, i jämförelse med den skräcken jag levde i under hans sista veckor. Kram till dig!

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint