Så tröstlöst orättvist
Företagets namn - Företagsmeddelande
Min blogg

Så tröstlöst orättvist

Det är en ljum och stillsam sommarkväll. Barnen springer runt och leker ”Burken”, sommarlovsfria, lyckopirriga. Deras skratt ekar över hela byn. Jag sitter och ser deras lek, hör deras fnitter och fylls av sådan tacksamhet.   

I nästa stund tänker jag att du borde ha fått vara här bredvid mig, och skördat den här frukten. Du fick inte se dem växa upp till de här trygga, glada, stora, fina barnen som de är i dag. Du fick bara vara med och lägga grunden. Det känns så tröstlöst orättvist att tänka på det.   

Jag saknar dig ibland så vanvettigt mycket. I mitt hjärta har jag släppt taget om dig och känner ingen längtan efter den förälskelse vi hade oss emellan. Det är lite sorgligt men fullt naturligt. Jag är öppen att älska andra och det är precis som det ska vara. Hade du levt hade vi kanske inte varit gifta för alltid. Vi kanske hade växt isär, velat åt olika håll, tappat den där förälskelsen. Men stoltheten över barnen hade jag för alltid velat dela med dig.   

Oavsett om vi suttit här som frånskilda eller som fortsatta livspartners, hade jag så gärna velat sitta här på verandan med dig i kväll. Blivit tårögda över barnens glädje. Pratat om hur det var när de var små. Skrattat åt tokigheter och njutit av stunden.   

Och så hade vi kunnat dela på oron.  Oron över hur vi skulle göra för att låta dem behålla sin trygga barndomsglädje så länge som möjligt. Hur vi skulle göra med skolval, idrottsaktiviteter och cykellås som tappats bort. Oron över deras hälsa, det där såret på fingret som inte läker och allergin som inte verkar växa bort.   

Du hade haft svar på det som jag inte vet. Du hade haft lugnet när jag brusar upp. Du hade orkat när min ork tar slut. Och du hade älskat dem nästan mer än mitt hjärta förmår.   

Det är så tröstlöst orättvist att tänka så.

2 kommentarer på Så tröstlöst orättvist:

Kommentarer RSS
sofie on den 30 augusti 2014 19:51
Hej! Fick tips genom cancerkompisar.se att besöka din blogg. Fint att du delar med dig. Jag miste min man i cancer i början av Juni. 35år var han.. vi har en underbar son på 3år. Den tunga maktlösa känslan att se mitt barn vara ledsen efter pappa, är så tuff. Också tanken att min man inte är med honom i livet som det var meningen att han skulle vara! Kram till dig!
Svara på kommentar
 
Monika Nyström on den 16 september 2014 07:33
Jag hoppas att du kan komma tillbaka till min blogg och hitta styrka i att spegla dig i mina upplevelser. För oss har det gått mycket längre tid sedan vår make/pappa dog men sorgen känns lika tydligt nu. Allt gott till dig Sofie! Kram Monika

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint