Så makalöst trött
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta
Du skulle inte känna igen dig.

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

Så makalöst trött

Häromdagen fick jag en plötslig lust och ingivelse att berätta något för Tomi. Något alldagligt, världsligt, minns inte exakt vad. Det konstiga var att jag var på väg att skicka honom ett sms, som om han bara var på jobbet. Som om han bara fanns ett telefonsamtal bort. Ändå är det snart fem år sedan han dog.   

Det är de där plötsliga insikterna om att han för alltid är borta som ännu smärtar obeskrivligt mycket. I de stunderna kan jag bli arg. Vilja skrika;   

”Det räcker nu! Nu får du banne mig komma tillbaka!”   

Jag har det trots allt väldigt bra. Jag får vår lilla familj att fungera, jag får ihop ekonomin och vi har det fint. Men det finns stunder då jag är så makalöst trött på att bära allt själv. Ett föräldraskap är alltid svårt, för alla, men att vara alldeles ensam i alla beslut, alla nej och alla konflikter, det är så hårt arbete. Senaste veckorna har jag känt mig fullständigt utmattad. Så trött på att alltid vara stark.   

Jag skulle vilja släppa all kontroll och bara falla. Sätta mig ned på golvet och grina tills tårarna tar slut. Fly, ensam, till en tom strand där jag skulle kunna skrika rakt ut mot havet. Luta mig mot någon som lovar att hålla kvar mig, även när jag rasar.   

Men det går inte. Faller jag, så faller allt. Så jag måste tänka klart. Det går att hitta den rätta stigen när jag känner mig vilse, för det måste gå. Det går att kippa efter andan, precis vid vattenytan, väldigt länge. Jag kan hitta ljuset igen, mitt i det kolsvarta, för jag måste.   

Men det där att vilja berätta för honom om något alldeles vanligt. Att vilja sms:a om något roligt som hänt, en helt vanlig tisdagseftermiddag. Det går inte. Det kan jag bara gråta över. 

6 kommentarer på Så makalöst trött:

Kommentarer RSS
ninni on den 22 juni 2014 18:25
Åh, att inte kunna dela... varken det tunga eller det roliga. Mitt hjärta blöder för dig, för alla oss som behöver släppa, falla, hitta ut genom tårarnas ogenomträngliga dimma. Önskar dig stilla vila att samla krafter i. Varm kram! Ninni
Svara på kommentar
 
Monika Nyström on den 16 september 2014 07:51
Tack för dina fina ord Ninni! Kram till dig!


Jennie, efterlevande sambo och mamma on den 22 juni 2014 20:38
Så smärtsamt sant, i vår fruktansvärda livssituation. Sådan kraft som vi ändå besitter inuti, när den vi så innerligt älskar förlorat sitt liv. Hur vi alla berövats vårt livssammanhang... Tack för att du delar med dig Monika!
Svara på kommentar
 
Monika Nyström on den 16 september 2014 07:53
Tack för att du läser o möjligen finner igenkänning i mina ord. Människan är starkare än man tror. Och att visa sig svag och sårbar, det kanske är riktig styrka.


Pia on den 6 augusti 2014 12:30
Det är precis så det känns att vara ensam kvar i livet när den andra föräldern dör. Ensam kvar med 2 barn som förlorat sin pappa, 2 grabbar som aldrig kommer få hålla sin pappas starka hand igen, titta upp och in i hans ögon och få svar på sina frågor. Bara mamma kvar - och jag kan inte ens svara på alla frågor: vad sa pappa då? hur gjorde pappa? tyckte pappa om det?... Och deras pappa valde att lämna livet med oss andra på jorden, han orkade inte vara kvar, han var för svag för livet, stark nog att välja döden. Och kvar är jag, en mamma som skall orka vara stark för sina 2 barn för att deras pappa inte var stark nog. Inte konstigt att ilskan ligger nära till hands....känslan av saknad blir ofta ersatt av ilskan att behöva känna saknad. Att välja döden är inget alternativ och skall inte behöva vara ett alternativ. Om man mår dåligt - prata med någon; om inte din livskamerat, dina vänner, familj - så ring BRIS även om du är vuxen! Ta ansvar och sök hjälp! Lämna inte livet där dina barn skall finnas kvar med en förlust som INGEN kan någonsin ersätta! Håll dig kvar och låt livet och kärleken besegra över döden.
Svara på kommentar
 
Monika Nyström on den 16 september 2014 07:57
Hej Pia! Du och dina söner bevisar för varandra att er kärlek är starkare än allt annat. Livet är fyllt av frågor vi aldrig kan få svar på och det har dina barn redan förstått. Att säga "Jag vet inte. Jag förstår inte det." kan du säga till dem och de till dig. Det är ok! De har dina starka händer att hålla i nu och det kommer de att göra i hela sina liv. Jag önskar dig o sönerna allt gott!

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint