Tillsammans ÄR man mindre ensam
Företagets namn - Företagsmeddelande
Min blogg

Tillsammans ÄR man mindre ensam

När jag är ute och föreläser och informerar om hur man kan prata med barn om svår sjukdom, död och sorg, får jag ofta kommentarer som;   
”Du och din man pratade väl förstås mycket om det här. Om hans sjukdom och om vad som händer efter döden.”   

Med sorg i hjärtat måste jag då säga att vi inte pratade alls om det. Inte en enda gång.

Det var bara så mellan oss. De riktigt tunga och svåra sakerna pratade vi aldrig om, inte ens innan sjukdomens intåg. Jag hade nog gärna gjort det, men han slog helst sådana tankar ifrån sig. Kanske var det därför han sågs som så stark när han ensam kämpade mot cancern. Han var alltid positiv, såg alltid lösningar och ljus, trots allt mörker omkring oss. Han peppade oss andra, var glad och skämtade med både anhöriga och sjukvårdspersonal. Andra såg honom som stark. Jag såg honom som så obeskrivligt ensam.   

När vi satt mitt emot läkarna och fick höra att nu var det kört, att cancern skulle vinna och att hans kropp snart inte skulle orka mer, sa han en enda sak. Han klappade mig på benet, log mot mig och sa: 
”Det kommer att bli bra.”    

Vad var det som skulle bli bra?! Kände han, att han genom allt, var tvungen att stötta alla oss andra? Varför kunde han inte bara bryta ihop och låta mig bära honom en enda sekund. Varför delade han inte sin rädsla med mig? Varför frågade jag honom aldrig vad han trodde på? Varför frågade jag inte om var han ville begravas eller vad han var mest rädd för just nu?   

För att det var bara så mellan oss. Han slog det ifrån sig. Kunde inte släppa in. Men det gjorde oss så ensamma. Fast vi var precis intill varandra. Jag minns de långa nätterna, då vi båda låg vakna, med lika skräckfyllda tankar, och med samma ångest som tryckte ned oss. Och så låg vi där helt tysta. Ensamma.   

Kanske är det precis här som min drivkraft finns. Jag vill inte att mina barn ska känna samma ensamhet. Jag vill inte att någon människa ska känna den ensamheten. Så jag pratar och delar, frågar och lyssnar, föreläser och skriver, delger och öppnar mig. För jag vet att om ljuset ska få plats inuti mig, då måste jag låta lite av det mörka sippra ut. Och det gör jag genom att berätta, beskriva och sätta ord på det mörka och tunga.

Jag vet, att den svåraste stunden, klarar man av att uppleva, särskilt om man har en hand att hålla i. Om man tillsammans kan sätta ord på hur det känns, var det gör ont, att det är otäckt och sorgligt. Ord, som när de uttalas ger tröst. Då bär man varandra genom det svåra.

Jag vet, att det mest outhärdliga kan bli lite mer uthärdligt om man har någon som håller om en. Om man får fråga, spekulera, fantisera, grubbla och ifrågasätta tillsammans med någon. För då känner man sig inte så ensam.

2 kommentarer på Tillsammans ÄR man mindre ensam:

Kommentarer RSS
inga-lill on den 1 juni 2014 12:27
Härligt att du har drivkraften att skriva om det så kan andra se hur mänskliga vi är...kram
Svara på kommentar
 
Monika Nyström on den 16 september 2014 08:00
Tack Inga-lill. Ja, finns det någon som är alldeles vanlig och mänsklig så är det jag. Sårbar, liten och full av brister och fel. :) Kram!

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint