Vår skyldighet som vuxna!
Företagets namn - Företagsmeddelande
Min blogg

Vår skyldighet som vuxna!

Forskning visar enighet kring att en av de svåraste förluster som kan drabba ett barn är att en förälder dör. I genomsnitt är det nio barn i Sverige, varje dag, som förlorar en förälder. Läs den meningen igen. Nio barn i Sverige, varje dag!   

Ändå är samhället fullständigt oförmögen att bemöta alla dessa barn. Det finns behjärtansvärda ideella föreningar som gör allt de kan, trots att de har svårt att få ihop finansiering. Det finns eldsjälar som gör mirakel för enskilda barn. Det finns lärare, fotbollstränare, grannar och kloka medmänniskor som ser och förstår. Men bara för de barn som har tur.   

Det kan inte behöva vara så! Vi i vuxenvärlden kan bättre! Kunskap, mod och insikter är vad som saknas. Och jag vill så gärna ge er det. Men varken landsting eller förskolor/skolor anser sig ha råd att anlita mig som föreläsare. På landets högskolor och universitet är det sällan någon forskare som får anslag för att fördjupa forskningen på området, och inom utbildningar för lärare och sjukvårdspersonal saknas fortfarande beredskap i hur man bemöter barn i sorg.   

Jag kan ge en konkret bild av vad det kan innebära. Jag hade ett möte med mitt ena barns lärare. Jag förklarade att sorgen på ett sätt känns mer påtagligt nu i vår familj, trots att fem har gått. Och jag förklarade att det är svårt att hitta forum där det är ok att prata om det. Ett barn skyddar ofta sin enda förälder och undviker att prata om det sorgsna, för att inte göra sin förälder ledsen igen. Så det kan bli svårt att prata om det hemma. Men i skolan då? Lärarna berättade att mitt barn aldrig har berättat om sin pappa i skolan.   

”Fast vi har å andra sidan aldrig frågat om pappa heller…”   

Varför?! Tänk om mitt barn har suttit där i alla år och hoppats på att få en fråga om sin pappa. Hoppats på att någon ska bekräfta ledsenheten och kanske till och med få gråta lite, utan att mamma ska behöva bära sorgen. Hoppats att en trygg vuxen som bryr sig, ska våga lyssna på det svarta och tunga i magen.   

Jag dömer ingen enskild individ för att inte veta hur man ska bete sig. Men jag vill hjälpa alla de barn som drabbas av en så stor sorg, att göra deras röster hörda. Se dem, lyssna på dem! För varje dag är det nio stycken barn i vårt land som är med om den allra svåraste förlusten. Vi måste kunna hitta handlingsplaner, forskningsstöd och vanligt sunt förnuft för att våga möta dem och klara av att ge dem stöd. Det är vår förbannade skyldighet som vuxna!  

3 kommentarer på Vår skyldighet som vuxna!:

Kommentarer RSS
Pernilla on den 29 april 2014 13:35
Hej, känner precis igen det där! I mina barns fall var det inte en förälder, men däremot älskade mormor som gick bort. Hade två jätteledsna söner, som bemöttes med tystnad i skolan. Det var inget som man ansåg behövdes ta hänsyn till, "alla mister ju någon, någon gång, det får man vänja sig vid..." Eller hur? Jag blev så arg och besviken, men kände mig maktlös inför likgiltigheten från lärarna...
Svara på kommentar
 
Monika Nyström on den 6 maj 2014 08:35
Ja, det är vanligt att man möts med orden "Sorg är något naturligt, något man får lära sig leva med." Ja, sant förvisso, men varför anser man inte att ett litet barn behöver vuxnas stöd i att lära sig hantera det!? Om ett barn har koncentrationssvårigheter, någon sjukdom, bryter ett ben eller är magsjuk - då finns inget tvivel om att barnet behöver stöd och hjälp. Men när en förälder, en älskad mormor, en lillasyster eller en bästis dör, då förväntas barnet klara sig helt själv. Inget samtalsstöd, ingen särskild plan för skolarbetet, inget man behöver prata om och den kvarvarande föräldern får inte ens VABBA. Jag blir så urförbannad på det. Alltihop handlar om att vuxenvärlden inte vågar ta i ämnet sorg, för då kan man ju tvingas möta sin egen rädsla och det blir för jobbigt. Detta är min drivkraft. Exakt detta. Att barn inte har samma rättigheter som vuxna.


Claudia on den 10 maj 2014 23:04
Hej jag håller med. Har under våra snart 4 år sedan min man hastigt dog chockats över hur rädd vuxen världen är för att bemöta ett barn i sorg. Skolan har ringt mig istället och frågat hur de ska göra eller snarare om jag kan komma till skolan och ta hand om mina barn. Ett fåtal vuxna i skolan har vågat se bortom min ena dotters hårda fasad och vågat fråga men det har rört sig om 2 vuxna ungefär. Alla andra har inte vågat ställa frågor, ingen har vågat sätta sig med barnen och prata och ingen har velat eller vågat se sorgen och den outhärdliga saknaden i mina barns ögon. Ögon som hos vissa av dem dolts av en oerhört tuff fasad. Hemskt att det är såhär i Sverige 2014...
Svara på kommentar

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint