Påtaglig sorg
Företagets namn - Företagsmeddelande
Min blogg

Påtaglig sorg

Nu är sorgen så där plötsligt nära igen. Saknaden. Frånvaron. Det är min son som har nya tankar och nya känslor.
”Var pappa stark? Hade han stora muskler? Hur såg hans kropp ut? Hade han magrutor eller tjock mage?”   

Min son fyller 11 år om ett par veckor. Kanske behöver han en bild att identifiera sig med och vill veta mer om mannen som var hans pappa. Hur mannen såg ut, inte bara hur han kändes att hålla i handen eller hur det var att bli tröstad av honom.   

Jag ryser av smärtan över att han inte minns hur hans pappa såg ut, jag sväljer undan de spontana tårarna och tar ett djupt andetag. Och så beskriver jag. Berättar om hans muskler. Förklarar att hans kropp förändrades mycket de sista månaderna, på grund av sjukdomen och medicinerna. Att han alltid var väldigt vältränad. Att han var bra på att spela fotboll, sprang löptävlingar och åkte långfärdsskridskor. Att han spelade gitarr, gärna elgitarr, att han hoppade fallskärm och var världsabäst på att laga mat.   

Så är vi tysta en stund. Kanske minns han litegrann. Ordlösa minnen. Kanske dofter, skratt eller smaker.   

Jag minns desto mer. Jag minns allt. Jag minns hur hans händer höll mina när jag inte kunde somna om kvällarna. Jag minns de små lapparna med kärlekshälsningar som vi brukade lämna till varandra på köksbordet. Jag minns hans mörka starka röst, de goda pastarätterna han lagade, konserterna vi gick på och musklerna. Jag minns musklerna.    

Den senaste tiden har också min son plötsligt fallit i gråt över saker som gått sönder. Obetydliga små saker, som i andras ögon ser ut som skräp. Han grät till exempel många stora tårar över en pappersrulle som gått sönder. Till slut kunde han sätta ord på varför.   
”Den hade jag haft sedan jag var liten.”   

Det var som att han sörjde alltings förgänglighet. Och att han krampaktigt vill hålla kvar vid hur det var när han var liten. Åh, vad jag kan förstå den känslan. Det är sorg i sin mest smärtsamma form. Att vilja ha kvar det som när man var liten, är en känsla som alla barn mer eller mindre kan känna igen sig i. Men jag är medveten om att alla utvecklingsbekymmer som mina barn upplever, kan komma att bli mycket svårare, djupare, kraftigare än ”vanliga” barns uttryck. Att vilja ha kvar det som varit, innebär ju för mina barn att vilja ha kvar sin pappa.   

För den som tror att sorgens smärta, för ett barn, avtar efter fem år, den ber jag tänka om. För mig, som vuxen, har sorgens ansikte ändrat skepnad men för barnen kan sorgen bli mer påtagligt smärtsam nu, än då deras pappa dog. Jag önskar att det fanns en förståelse för det inom förskola och skola. Inom sjukvården. Inom samhället. Jag önskar att det vore en insikt som fanns hos alla. Det finns få känslor som man känner sig så ensam i som just sorg. Och att, när sorgen gör som mest ont, möta vuxna som tror att "nu har det väl gått över", det gör inte att man känner sig mindre ensam...

2 kommentarer på Påtaglig sorg:

Kommentarer RSS
Jenny on den 29 mars 2014 08:01
Hej Monica! Jag hittade hit tack vare länken frän Vimmelmammen och sedan igår har jag i det närmaste sträckläst din vackra blogg samt lyssnat på ditt sommarprat. Jag befinner mig inte i samma situation som du men det du skriver om och berättar är så viktigt för oss alla att våga både tänka på och prata om. Jag arbetar som lärare i funderar mycket på hur jag bemöter barn i sorg. Detta inlägg om att sorgen faktiskt inte alls avtar på samma sätt för barn som för vuxna var lärorikt för mig. Tack för det. I ditt sommarprat talade du om fjärilar. Jag kom då att tänka på Elisabeth Kübler Ross som skrivet många böcker om döden, bla "Döden är livsviktig" som jag egentligen anser att alla borde läsa.Men i en annan bok, har glömt vilken, berättar hon om när hon precis efter andra världskriget besökte ett koncentrationsläger i Polen. Där hittade hon, inristat bland sängplatserna i träväggarna, massor av fjärilar. Vad vill jag säga med detta...? Jag vet inte riktigt. Men jag tänkte på det när jag lyssnade på dig.'Tack igen för en underbar blogg.
Svara på kommentar
 
Monika Nyström on den 6 maj 2014 08:27
Tack för en fina och tänkvärda ord Jenny! Fjärilen är en vanlig "symbol" som många som stått nära döden använder sig av. Jag grubblar inte över varför utan ser det som något vackert i min sorg. Och jag blir glad i hela kroppen när jag får höra andras historier om fjärilar. :) Boken du nämner har jag inte läst, men nu genast beställt. Jag som både mamma och pedagog märker ofta i många sammanhang hur skolan är oförberedd på att möta barns sorg. Jag tycker det är så illa. Det finns forskning och det finns sådana som jag som på ett pedagogiskt sätt kan belysa problematiken men det är ett område som skolan inte satsar på. Synd! Men jag tänker fortsätta min kamp att göra barnens röster hörda! Till alla er som är lärare; be att få lyssna till min föreläsning, beställ böcker inom området till er arbetsplats och fördjupa er så gott ni kan. För det är viktigt att vara förberedd innan ni möter ett barn i sorg. Allt gott till dig Jenny!

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint