Det var ju inte så här det skulle bli
Företagets namn - Företagsmeddelande
Min blogg

Det var ju inte så här det skulle bli

Jag läser om en ny pjäs som visas på Stadsteatern i Stockholm. En pjäs om sorg. Det är en ”berättelse om det svåraste; om att mista sitt barn och därmed också en förväntad framtid.”   

När jag läser texten, tänker jag att så är min historia också. Jag sörjer inte bara min man utan jag sörjer de barn som vi hade planerat att försöka få. För vi ville ha fyra barn. Jag sörjer att jag inte kommer att få bli gravid igen. Och i allra högsta grad sörjer jag den där framtiden som inte blev som förväntad.   

Jag mår trots allt bra i mitt liv i dag. Jag har två friska barn som ser så harmoniska och trygga ut. Som visar glädje och nyfikenhet, som klarar sig bra i skolan och har många vänner.   

Jag är priviligierad att få arbeta med det jag gör. Jag föreläser, står som naken inför en publik och berättar om det allra mest smärtsamma. Jag lämna avtryck, ingjuter mod och får människor berörda. Jag känner stolthet över det jag gör.  

Men det var ju inte så här det skulle bli.   

Den här helgen kändes ovanligt tung. Våren har anlänt, tussilagon står i dikena, fåglar kvittrar och hela luften andas förväntan. Jag tittade ut på min veranda och tänkte att det vore ju mysigt att göra i ordning där, dricka kaffe i vårsolen och kanske ta fram grillen.   

Men så kom den enorma ensamheten över mig. Jag vill inte sitta där och dricka kaffe ensam. Jag orkar inte grilla. Jag vill inte ensam ta alla beslut om barnens idrottsaktiviteter, vårjackor och läggningstider. Jag har ingen lust att ensam åka och handla nya gympadojor och cyklar till dem. Jag tycker att solen är jobbig för jag har ingen förväntan som känns ljus.   

Det var ju inte så här det skulle bli.

3 kommentarer på Det var ju inte så här det skulle bli:

Kommentarer RSS
Annika on den 10 mars 2014 08:57
Sänder dig dom varmaste tankar med styrka. Sorg är stort, det behöver inte vara någon som gått bort. Det kan vara det förlorade eller det vi vet att vi aldrig får. Jag känner störst sorg vid dom stora helgerna, då slår ensamheten till som hårdast.
Svara på kommentar


Monica Holmgren on den 19 mars 2014 18:00
Känner verkligen med Dig Monika. Den där ensamheten, inte orka göra det och det, ensamheten är så jobbig och som föregående bloggare skrev; Sorg är stort. Något jag hoppas för Dig är att Du kanske kan hitta en kärlek igen, men sådant kan vara svårt, det ska kännas bra för alla, Dig själv, barnen. Tänker på Dig mkt och hoppas Du åter hittar en kärlek, en person Du kan prata med om allt, få känna att det finns någon där att kunna dela allt med igen, frågor, att kunna prata med om allt som tynger en, men inte bara det utan också få "börja om igen" en person som också förstår det man gått igenom. Stor Kram till Dig Monika.
Svara på kommentar


Monika Nyström on den 24 mars 2014 13:38
Tack för er varma omtanke och fina ord! Tack!
Svara på kommentar

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint