Hon minns inte
Företagets namn - Företagsmeddelande
Min blogg

Hon minns inte

I dag kom plötsligt en ledsenhet över mig. Sorgen kommer alltmer sällan, så jag blir förvånad när den gör entré nu för tiden. I morgon ska min mormor begravas, så kanske är det inte så konstigt att närvaron av sorg gör sig påmind just nu. Men hon fick dö gammal, efter ett långt och rikt liv.   

I morse förberedde jag barnen på vad vi kommer att göra i morgon, och så frågade jag hur mycket de minns av sin pappas begravning. Min dotter sa att hon minns ingenting av den.   

Då slog det mig att hon kanske inte heller minns hur det var när han levde. Hon kanske inte kommer ihåg hur han luktade, hur det kändes att sitta i hans knä eller hur han sjöng den där finska ramsan. Hon kanske inte minns hans stora händer, hans lugna röst eller hans blåa ögon.    

Sällan möter man en flicka som är så sprudlande lycklig som min dotter. Hon har så stark livslust, är så nyfiken och ivrig. Henne glädje smittar lätt och hon är omtyckt av både stora och små. Kanske når hon den sanna glädjen just för att hon mött så mycket i sitt liv. Kanske kan hon lättare se ljusglimtarna och lyckostrålarna, just för att hon också har levt i sorg.   

Hon minns inte sin pappa så tydligt. Men hon känner ingen sorg i det. Hon har säkert flera minnen kvar inom sig, stunder de delat, ögonblick från bus och skratt, platser de besökt tillsammans och lekar de lekt. Men hur livet faktiskt var när hennes pappa levde och hur vardagen såg ut då, det vet hon inte så mycket om.   

Och för mig är det en sorg.  Precis nu har min dotter levt mer av sitt liv utan sin pappa, än tillsammans med. Så har jag inte riktigt tänkt på det förut. Men när den tanken når mig, känns det så outsägligt sorgligt.

4 kommentarer på Hon minns inte:

Kommentarer RSS
Anna on den 20 januari 2014 20:21
Tänker på dig ibland, du skriver så fint. /Anna
Svara på kommentar
 
Monika Nyström on den 20 januari 2014 20:36
Tack Anna! Gör mig glad. /Monika


Yvonne Sällström on den 2 februari 2014 07:13
Jag vill skriva en kommentar som inte passar med något speciellt inlägg. Vilken fin blogg du har och vilka otroligt vackra inlägg du skriver. Du beskriver allt så bra. Jag känner igen mig i så mycket. Har varit ensamförälder i snart tre år och har en dotter som nu är 8 år. Min sambo dog i lungcancer efter att ha varit sjuk i 15 månader. Jag kollar in din blogg ofta. Du gör skillnad med dina föreläsningar hoppas jag. Det måste kännas bra att förhoppningsvis kunna påverka inte din men andras liv som är i samma jäkliga situation som du och jag varit i. Idag fattar jag inte hur jag orkade men man måste ju orka då liksom nu. Jag ska beställa din bok också. Önskar att jag hade haft den när jag behövde den som mest. Massor av kramar från ett vintrigt Luleå. /Yvonne
Svara på kommentar
 
Monika Nyström on den 20 februari 2014 09:00
Tack för dina fina ord Yvonne! I går fick jag frågan, en fråga som jag ofta får: "Men när du var som allra mest svag, hur orkade du då vara så stark?" Svaret är enkelt. Om inte jag hade varit stark, fortsatt leva, kämpat för mina barns rättigheter, vem hade då gjort det? Om inte jag som mamma, förskollärare och med erfarenheter från en sjukvård som måste förändra så mycket, om inte jag gör allt som står i min makt för att påtala de brister jag sett och föreslå de förändringar jag kan, vem gör det då? Och att då få läsa kommentarer som dina, stärker min drivkraft. Tack för det! Önskar dig allt gott! Kram!

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint