En ny lust
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta
Du skulle inte känna igen dig.

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

En ny lust

För precis sex år sedan hade min man som allra mest ont i ryggen. Han skulle snart till att opereras och strax före jul skulle jag, genom att läsa i kirurgens ögon, förstå att jag skulle förlora honom. För sex år sedan tog han av sig sin förlovningsring och la den på en hylla, för under operationen fick inga smycken bäras. På den lilla hyllan här invid mig ligger ringen ännu kvar.   

Den julen firade vi på neurokirurgens intensivvårdsavdelning. Våra barn var små, jag var chockad och han var nyopererad. Men året därefter fick den mest magiska julen. Vi tog med våra barn upp till vårt älskade hus i Leksand, snön låg gnistrande vit över landskapet och vi köpte hem all tänkbar julmat. Min man var så noggrann med varenda detalj den julen. Den rätta musiken, perfekt inslagna julklappar, tända ljus överallt och den allra vackraste julgranen. Han klädde ut sig till tomte och gav barnen ett så starkt julminne, som jag vet att de kommer att bära med sig för alltid.   

På natten efter vår lyckliga barndomsglittrande julafton, låg han på min arm i sängen och sa att huvudvärken han känt i flera dagar förmodligen var nya tumörer. Resten av den natten låg jag vaken, och jag tror att min resa in i sorgen startade där. Från den dagen hade han ett halvår kvar att leva, och för oss blev den tiden som ett långsamt farväl.   

Nu är det femte gången som vi firar jul utan honom. Jag vill så gärna att barnen ska få känna samma barndomslycka som de gjorde med sin pappa för fem år sedan. Så jag anstränger mig. Vill egentligen inte alls ta fram tomtar och dekorera hemmet utan bara gömma mig under en filt och titta upp igen efter nyår. För det känns lite som att det inte är någon idé. Hur jag än anstränger mig så kommer jag ändå inte att kunna överträffa den julen.   

Men i år har faktiskt lusten sakta kommit tillbaka. Jag har redan bakat lussebullar och pepparkakor, besökt julmarknad och slagit in julklappar. Jag njuter av våra adventsstjärnor och juldekorationer. Jag njuter av barnens glädje och jag kan i vissa ögonblick känna samma barndomspirr som de inför julen.    

Kanske beror det på att tiden har gått. Kanske har den där olidliga smärtan över att inte få ha honom här domnat av. Kanske har jag accepterat att jag inte kan göra allt lika bra som han, varken slå in julklapparna lika fint eller rulla lussebullarna lika jämnt, men att det jag gör är gott nog. Det finns många andra i våra liv, som jag och barnen kan dela julelyckan tillsammans med. Det finns nya sätt att klä granen på, nya ljus att tända och nya traditioner att forma.   

Men en sak dröjer sig kvar i mig. Hans blick den där sista julen. Hans önskan om att få se våra barn varenda jul under deras uppväxt, se dem förändras och växa, se dem glädjas på nya sätt, se dem pirriga och ivriga framför julgranen. Och så hans insikt under den där julenatten, om att han just firat sin allra sista jul. Det är den smärtan jag får bära vidare på. Men kanske blir också den smärtan lättare för varje år. Kanske kommer jag en dag att lägga ned hans förlovningsring i en ask. Inte i år. Men kanske nästa.

0 kommentarer på En ny lust:

Kommentarer RSS

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint