Vilse bland minnen
Företagets namn - Företagsmeddelande
Min blogg

Vilse bland minnen

Häromdagen hade jag ett möte på Södermalm i Stockholm. Jag var på plats i god tid innan mötet skulle starta, så jag promenerade runt lite på söder. Jag kände mig på gott humör och mådde riktigt bra. När jag hade gått över Medborgarplatsen hamnade jag utanför en restaurang och sneglade leendes på uteserveringen. Då kastades plötsligt ett minne över mig.   

På den här restaurangen, precis på den här uteserveringen, satt jag och Tomi och åt middag, en kväll för drygt fem år sedan. Sedan gick vi på konsert på Debaser, i lokalen intill. Det vi inte visste den kvällen var att det blev vår allra sista middag på stan. Sista gången vi ordnade barnvakt och gav oss en kväll på tu man hand. Sista dejten innan han förlamades från midjan och nedåt.   

Jag stannade upp för en stund och försökte minnas hur det kändes. Vad vi pratade om den där kvällen. Vilka låtar som spelades på konserten. Hur han såg ut, vilken skjorta han bar. Men lika snabbt som minnet slog sig fram i mig, lika snabbt var förnimmelsen borta. Så jag gick vidare.   

Så kom jag till övergångsstället för att korsa Folkungagatan. Och där kom obarmhärtigt ett ännu starkare minne huggandes in i mig. Precis i den där svängen, precis över det här övergångsstället, körde han oss i bilen då vi skulle till att föda vår dotter. Vi åkte från vår lägenhet i Sundbyberg mot Södersjukhuset, och just den här korsningen minns jag så tydligt. Precis här kom nämligen en ofantligt stor värk och jag tog krampaktigt tag i dörrhandtaget för att uthärda smärtan. Jag minns att jag tänkte; 
”Nu är vi i alla fall på Söder. Snart framme. Snart är det över.”   

Två timmar senare höll han vår lilla nyfödda dotter i sin famn. Jag minns att han grät av lycka och jublade över att det blev en flicka, precis om han hade känt på sig. Jag låg lycklig och såg på dem och jag minns hur jag tänkte: 
”Jaha, var det så här lätt? Nu vet jag precis hur jag ska göra nästa gång!”   

Men det blev ingen nästa gång. Inga fler barn. De minnena från hennes födelse är jag den enda i hela världen som minns. Sällan har ensamheten känts lika stor och omslutande. Jag stod där vid övergångsstället och kände mig så vilsen. Vilsen bland minnen. Jag fick syn på min spegelbild i ett skyltfönster och såg en vacker kvinna, rak i ryggen och självsäker, men med stora tårar i ögonen.   

Så kommer sorgen in i mig ibland, i stunder då den är helt oväntad. Sorgen bor i minnen som jag inte ens är medveten om att jag bär på. På så sätt lever han kvar. Gör sig påmind. Saknad.

2 kommentarer på Vilse bland minnen:

Kommentarer RSS
lena on den 16 november 2013 22:38
Vill bara säga att jag känner igen dina tankar och känslan. För mig blir det snart 6 år sedan jag förlorade min man och känslan av ensamhet och att man är ensam om vissa minnen är hemsk. Stor kram till dig.
Svara på kommentar


Monica Holmgren on den 24 februari 2014 17:23
Känner igen det där själv också, min särbo som dog, trots vi hade det jobbigt så minns jag olika ställen jag går förbi, i den kyrkan spelade han för mig på kyrkoorgeln(han var kantor tidigare), tänker på flera ställen vi var på och hade det trevligt. Förstår verkligen.
Svara på kommentar

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint