Svarta dagar
Företagets namn - Företagsmeddelande
Min blogg

Svarta dagar

Jag undrar hur det känns att vara 10 år och aldrig mer få kramas med sin pappa. Hur det är att se alla andra pappor på fotbollsträningen och tänka att ens egen pappa borde ha fått vara med. Jag undrar hur det känns i magen av all längtan efter någon som inte kan komma och stryka handen mot ryggen, när man ligger i sin säng och har svårt att sova. Jag undrar hur tankarna går runt i en liten pojke, som vill bli stor.   

Minns han hur det luktade av pappas aftershave? Kommer han ihåg hur pappa brukade knyta sina skor, eller hur han satte kepsen lite på sned? Minns han de stora trygga händerna? Lever minnena kvar av hur de två gick hand i hand på gångvägen här utanför? Minns han hur pappa försökte lära honom att hitta balansen på sin cykel? Minns han sångerna, ramsorna, godnattsagorna?   

Det finns så mycket jag undrar över. Så mycket som jag är så sanslöst ledsen för. Just när det gäller min son kommer jag alltid att vara otillräcklig. Jag pratar inte samma språk som han, har inte samma lugna tålamod som hans pappa och förstår honom inte lika fullt ut. Jag kan göra mitt allra bästa, men jag vet att det aldrig är nog. Jag kommer aldrig att räcka till.   

Min lille son, som blir stor så fort. Jag minns hur hans pappa brukade viska finska ord i hans öra då han var bebis. Hur lugna de båda blev då. Jag minns hur sprittande glad han blev när han som ettåring satt i köket och hörde sin pappa kliva in genom ytterdörren. Jag vet hur det såg ut när de satt bredvid varandra, och hur den lille tittade upp mot sin pappa med så stor beundran i blicken. Jag minns sexårskalaset som hans pappa planerade i dagar. Star Warskvällen då de såg film i pappas sjuksäng på Karolinska. Begravningen, då de små ögonen var fyllda av sorg, orättvisa och tomhet.   

Vissa dagar är fyllda av svart sorg. Det måste få vara så. Då otillräckligheten och orättvisan får ta över och inget finns att göra åt den. I dag är en sådan dag.

4 kommentarer på Svarta dagar:

Kommentarer RSS
Louise Thunman on den 10 september 2013 20:29
Hej igen och tack för ditt fina svar! , Har läst det om och om igen. Jag och min dotter satt tidigare ikväll och försökte välja vilken sten vi ska ha till pappa på kyrkogården och vad vi kan skriva på den. Vi har inte urnsatt ännu) Mina tårar börjar falla och jag ber om ursäkt för det till Tilde-mae men hon säger bara - mamma det gör inget jag önskar bara att pappa var här och att inget hade hänt, då hade vi inte behövt bestämma det här och allt hade varit som vanligt. Det är nog så min dotter känner, en längtan om att allt kunde vara som vanligt. Att få kasta sig i pappas famn när han hämtar upp på skolan och att allt kunde vara som vanligt. Louise
Svara på kommentar


Anna on den 11 september 2013 20:34
Känner med er ❤tänker ofta på er❤
Svara på kommentar


Pia on den 11 februari 2014 20:17
Tack för att du delar med dig av din och era barns resa genom sorg, förtvivlan,hopp och även glädje. Arbetar som sjuksköterska, 41 år gammal och jag skulle precis slänga "Vård i fokus" då min uppmärksamhet fastnade på artikeln om dig "Livet måste fortsätta". JA, det är precis detta jag och mina barn lever mitt i just nu - ÄNTLIGEN...ord skrivna om vad vi precis just nu går igenom! TACK!!! Jag har inte orkat läsa så mkt ännu men innser snabbt att eran 10åring brottas med samma tankar som vår 10åring här hemma. Förlorade min man för snart 6 månader sedan. Han valde vägen ut ur livet, helt frivilligt utan den minsta förvarning. Stark, atletisk, maratonlöpande, snäll, pappa, livskamrat, min...Men livet måste ha varit för stor börda för honom att bära så han tog sitt liv, bort från mig och våra två fina, fina grabbar, 5+10 år gamla. Helt förfärligt ofattbart och chockartat! Vi jobbar oss genom sorgen. Lever mitt i den med allt vad det betyder. Pratar, skrattar, gråter, skriker. Jag är öppen och ärlig med barnen. De förtjäner få veta hur min sorg ser ut. Jag har beställt din bok och ser fram emot att läsa och kanske finna stöd i den. Eller, jag vet inte riktigt vad jag hoppas på...bara se ord på prent av någon som gått/går igenom liknande situation som mig själv. Någon som säkert förstår mera än mina närmaste vänner och familj. Någon som inte bara har överlevt men som ser på livet som att det skall levas - varje dag! Tack igen. Jag håppas kunna orka följa din kamp och hitta styrka att fortsätta kämpa min kamp!
Svara på kommentar
 
Monika Nyström on den 20 februari 2014 08:52
Kära Pia! Jag beklagar er sorg, och förstår att ni har en helt annan chock att leva i också, då sättet han dog på skiljer sig från hur det var för oss. Men du verkar hantera det bra. Tungt och stundtals obegripligt svart, det förstår jag, men du verkar också acceptera att sådan är sorgen. Man kan inte smyga sig omkring den. För att lära sig leva igen, inte bara överleva, då måste man stå kvar mitt i stormen och våga dyka ner i det svartaste. För efter ett tag i mörkret, märker man att det glittrar till. Är det riktigt mörkt blir minsta lilla solstråle fantastiskt stark o klar. Må det glittra och stråla på dig och dina pojkar! Jag önskar er alla allt gott! Stor kram!

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint