Om ett barn i sorg, efter fyra år
Företagets namn - Företagsmeddelande
Min blogg

Om ett barn i sorg, efter fyra år

Min son fyllde 10 år i våras. Han ska börja fjärde klass efter helgen och han är en försiktig, nyfiken, lat och glad, liten stor pojke. Han tränar fotboll, hoppar gärna studsmatta och är klok som en gammal man. När hans pappa dog var han sex år. Och han har aldrig gråtit av sorg.   

Kanske hade han inte förmågan. Visste inte hur förlösande gråt kan vara. Kanske kunde han inte tillåta sig att gråta, utan ville vara ”stark”. Kanske för att han är av det manliga könet, kanske för att han är storebror. Kanske ville han inte göra mig mer ledsen och höll därför tillbaka tårarna.   

Jag har läst allt jag har kommit över, om hur barn reagerar av sorg. Hur olika uttryck det kan ge. Men att leva med två barn som förlorat den person som är allra viktigast för dem, i så tidig ålder, det har lärt mig mer än det jag har hittat att läsa. Så jag vill berätta om hur vi har det nu. Kanske kan det ge speglingar åt andra som förtvivlat går igenom samma sak. För i min och barnens dagliga kamp om att hitta rätt i sorgeprocessen, känner jag mig så vansinnigt ensam.   

För oss har nu drygt fyra år gått. Jag märker att många tänker att nu har barnen kommit över sin sorg. De ser att barnen är lyckliga och harmoniska och mår bra igen. Så fel de har.   

Barnen mår visserligen bra, och de kan känna lycka och harmoni men sorgen är mer påtaglig och närvarande nu än för fyra år sedan. Särskilt för min son. Han har den här sommaren släppt ut så mycket känslor att jag ibland har stått alldeles förvånad vid hans sida. Han har skrikit av ilska, gråtit tills kroppen skakat, drömt mardrömmar och vrålat och sparkat i sömnen om nätterna.   

Och så har han låtit minnen komma fram. Han har berättat om saker som hans pappa sa i slutet. Han berättade om hur hans pappa hade börjat gråta den där sista stunden de satt och pratade, bara de två. I de stunderna, då min son berättar om sådant han upplevde då, kastas jag tillbaka in i en sorg som jag har låtit lägga sig att vila. Jag måste ställa mig där igen. Jag lyssnar, ställer frågor, gråter och håller om min pojke.   

Jag är tacksam för att han har nått hit. Så lättad över att han har hittat ett sätt att få ur sig allt det svarta, mörka och onda som han gömt i sin mage. Och jag är så fullkomligt slut. Hans ilska är hans sätt att få ur sig det orättvisa han har tvingats uppleva, men vem ska han rikta sin ilska mot? Mot sin mamma, förstås. Jag är den där trygga famnen som alltid finns kvar, den som med sin moderskärlek kan bära all skuld i världen.   

Mitt i all sömnlöshet, förtvivlan och ensamhet förstår jag att detta kommer att leda till något gott. Han kommer att känna sig mer hel efter den här sommaren. Kanske ilskan måste få finnas kvar under hösten, hela året eller längre än så. Och då önskar jag att hans lärare, kompisar, grannar och bekanta fick förstå. Förstå vad den här lilla stora pojken har inom sig. Förstå hur dåligt vi sover om nätterna och hur mycket närvaro och ilskeförståelse jag måste uppbringa.   

Att möta så svår sorg i en småbarnsfamilj som vi har gjort, det innebär att möta nya utmaningar under hela uppväxttiden. Utöver de vanliga konflikter, utvecklingsfaser och hormonförändringar som vi har framför oss, så innebär sorgen ytterligare ett djup. Alla familjer har väl sina svårigheter och alla barn har säkert på olika sätt svårt att växa upp. Många anser att sorg är en del av livet och att det får man bara lära sig att hantera, även om man utsätts för det som liten. Jag tycker det är dumt att stanna vid en sådan tanke.   

Om vi kan lära av varandra, prata om hur vi som är mitt inne i det upplever det, så kan man kanske hitta lättare vägar att vandra på. Jag vill i alla fall göra vägen som mina barn vandrar på så upplyst och trygg som möjligt. Och om jag kan ge styrka och ljus åt andra föräldrar som också tycker att det är svårt att ta emot ilska, att tvingas in i sorgemörkret år efter år, eller att gräva fram minnen som ligger vilande, så är det med stolthet jag är så öppen med våra upplevelser.

8 kommentarer på Om ett barn i sorg, efter fyra år:

Kommentarer RSS
KARIN BARD on den 16 augusti 2013 18:12
Du är helt fantastisk.. jag gråter när jag läser då det som om du finns i mitt eget huvud.. Är så glad för att din blogg finns, och att du finns. Du gör skillnad. Kramar karin
Svara på kommentar
 
Monika Nyström on den 17 augusti 2013 07:43
Tack kära Karin! Stora kramar till dig och dina små!


Jeanette Lindell on den 17 augusti 2013 12:22
Åhhh söta, fina Monika! Hittade hit till din blogg genom tips från gemensam granne och det är jag glad för ;) Du skriver så innerligt, så vackert, så naket och så ärligt. Det är verkligen inte lätt att förstå, eller ens sätta sig in i vad du och dina barn har gått och går igenom, det är faktiskt intill omöjligt att sätta sig in i...... Du klär det för oss oförståeliga med ord som är både vackra och hjärtegripande. Ger oss en inblick vad sorg och sorgearbete faktiskt är och kan vara. Jag är helt säker på att du med din öppenhet och ärlighet hjälper oerhört många människor där ute, som kanske inte själva kan sätta ord på det de går igenom. Att de genom dig kan finna tröst och hitta verktyg att ta sig igenom det allra tyngsta och försöka försonas med sin sorg och saknad..... Vi runtomkring behöver nog både påminnas och få en inblick i hur det faktiskt kan se ut, hur ett sorgearbete kan ha olika former och skepnader. Och att det givetvis skiljer sig från individ till annan. Du är stark Monika! Du är beundransvärd! Du är tuff!! Och era barn, dina och Tomis, kan verkligen skatta sig lyckliga att de har dig. Och du ska vara STOLT över Dig!! Jag är stolt bara över att vara din granne, fått bekanta mig/oss med dig och barnen och även Tomi. Du kommer att nå ut med din strävan efter bättre bemötande och omhändertagande för barn i samma situation, och jag vet att du på vägen också kommer hjälpa många, många familjer i samma situation!! Kramar från grannen på 112 ;) Jeanette med familjen (skrev ett tidigare inlägg igår, men missade då att skriva mailadress etc ovan.....och det bara försvann sen.....hupp ;))
Svara på kommentar
 
Monika Nyström on den 22 augusti 2013 08:19
Kära Jeanette! Tack för alla dina fina ord! Känner mig smått överväldigad. Tack! Kram till dig o familjen!


Louise thunman on den 17 augusti 2013 20:37
Hej! Jag hittade din sida kort efter att min man dött. Letade febrilt efter ngn som upplevt det jag just hade gjort. Lyssnade på ditt sommarprat från 2012 på podden och bara grät av igenkänning då. Själv åkte jag och per min man in akut en kväll efter ganska lång tid med magont o besök på vårdcentraler. Fick diagnos bukspttkörtelcancer dagen efter. Fem veckor senare den 23e april 2013 fanns han ej mer. Satt då och sitter fortfarande och vill förstå hur detta kunde hända mig och oss. Vi fick två barn tillsammans Tilde- mae som är 6 år och Morris som är 4år . Sorgen över allt som inte blev och sorgen i barnens ögon över en förlorad far blir ofta övermäktigt att bära. När jag läste din din blogg ikväll kände jag mig mindre ensam i detta. Tack för det! Louise
Svara på kommentar
 
Monika Nyström on den 22 augusti 2013 08:14
Kära Louise! Jag är så glad att du känner att mina ord gör att du känner dig mindre ensam. Jag är så ledsen för din och dina barns skull. Men jag lovar dig att ni kommer att komma starkare ur det här. Sorgen finns alltid kvar, den går upp och ner, vältrar sig tillbaka, ibland skoningslöst. Men sedan FINNS den där lyckan mitt i. Barnen kan fortfarande skratta. Passa på att skratta då du också. Gå ut sent en kväll tillsammans och titta upp mot stjärnhimlen. Om det inte hade varit så mörkt, så hade ni inte kunnat se alla tusentals stjärnor. Så är det. Lyckan sipprar in i mörkret mycket tydligare, för vi har sett det riktigt svarta. Stor varm kram till dig!


Anna on den 18 augusti 2013 11:56
Stor kram till både Monica och Louise! Kan inte förstå vad ni har gått igenom men har själv 2 barn och förlorade min far för 2 veckor sen i bukspottkörtelcancer (2 månader efter diagnos). /Anna
Svara på kommentar
 
Monika Nyström on den 22 augusti 2013 08:16
Kram tillbaks till dig Anna! Cancer är alltid en skitsjukdom och sorg är alltid svår. Oavsett om man förlorar en förälder, ett barn, en älskad partner eller en vän.

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint