Vem ser ett barn i sorg?
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta
Du skulle inte känna igen dig.

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

Vem ser ett barn i sorg?

Jag har börjat se filmen Extremely loud and incredibly close, och vill å det tydligaste uppmana alla att se den.  Jag hann inte till slutet för jag stannade upp och kände hur upprörd jag blev. Upprörd över hur det är för ett barn som är i sorg.   

Pojken i filmen har förlorat sin far. Ett år har gått. Han känner att minnena bleknar och han vill göra allt för att behålla sin pappa nära. I sin smärtsamma sorg har han börjat skada sig själv. Han nyper sin hud tills det blir blåmärken. För vem ser ett barn i sorg?   

Forskning påvisar tydligt konsekvenserna av att ingen tar sig an barn som sörjer. Risken för att dessa barn skadar sig själva, hamnar snett eller själva dör i förtid är stor. Så jag kan inte begripa varför inte mer resurser läggs på att hitta vägar för att nå fram till att bemöta de barnens behov. Barn som har alkoholiserade föräldrar, som har psykiska problem i familjen eller barn som har någon form av autism – för dessa familjer finns mängder av stöd, kurser, samtalsgrupper, avlastningslösningar och hjälp. Men vem hör de barn som lever i sorg?   

Jag och två andra kloka kvinnor som jag samarbetar med, skrev ett brev till Filippa Reinfeldt och frågade vad landstinget i Stockholm gör för insatser för att stötta barn i svåra livssituationer som denna. Svaret kom inte från Filippa själv, givetvis, och svaret gick ut på att förklara att Stockholms stad ger stöd åt kyrkans verksamhet för barn i sorg.   

Jaha. Så de barn som inte har en naturlig koppling till kyrkan får förlita sig på att den kvarvarande föräldern ändå tar steget till kyrkan, även om han/hon aldrig gjort det i tidigare sammanhang. Barn som fötts in i muslimska familjer, vad finns för dem? Jag vet att många församlingar gör ett fantastiskt arbete för barn och familjer. Men varför är kyrkans verksamhet det enda alternativet? Jag vet också att det finns flera ideella föreningar som bedriver samtalsgrupper och familjesammankomster. På vissa orter i landet. Vissa år. En verksamhet som grundas på oavlönade eldsjälar.   

Jag har ibland fått kritik för den här åsikten om att mer måste göras från samhällets sida, för sorg är en del av livet som man helt enkelt får lära sig att hantera. Men hur ska en femåring ensam kunna hitta sätt att hantera sin sorg efter en älskad och trygg mamma eller pappa, med endast den kvarvarande, sörjande, föräldern som stöd? Hur ska en nioåring våga släppa sin kvarvarande förälder för att gå till skolan, när man just förstått att när som helst kan också du dö ifrån mig? Hur ska en fjortonåring kunna börja frigöra sig från hemmet när den enda plats där man kan gråta är i sitt rum? Vem förklarar det obegripliga? Vem frågar om magontet, mardrömmarna och ilskan? Vem ser ett barn i sorg?!

3 kommentarer på Vem ser ett barn i sorg?:

Kommentarer RSS
Freja on den 17 juni 2013 09:53
Hej, Det verkar jättesvårt att få hjälp till barn. Vi är själva i en situation där min man är sjuk i cancer och har en 4 och 8 åring. Flickan får gå till sjuksyster på skolan och prata lite men vi har hört oss för hos min mans kurator på sjukhuset var vi ska vända oss men hon hänvisade oss bara till rektorn på skolan. Tydligen ska de ha nån kurator knuten till skolan. Just nu när det är sommarlov är det nog svårt att få tag på nån så vi får vänta till hösten. Egentligen är det ingen alls som frågar om vårat behov. Ingen har frågat mig om jag behöver prata själv utan jag har varit med min man vid några besök. Varför ska jag själv hela tiden leta och ifrågasätta? Vår dotters lärare har vetat om i ett års tid att min man är sjuk men de har aldrig ringt till oss och frågat hur det är. På fritids låtsas ingen om någonting. De enda som är bra är på 4-åringes dagis. De bryr sig och frågar alltid hur det är. Jag känner mig trött på människor som inte vågar fråga. Kram Freja
Svara på kommentar
 
Litesomvi on den 23 juni 2013 18:19
Hej Freja! Var i landet finns du? Om du vill får du gärna maila mig. Kram!


Monika on den 24 juni 2013 08:34
Hej Freja! Jag vet att det ska finnas en kurator och/eller en psykolog knuten vid varje skola, enligt lag. Men jag vet också att vissa skolpsykologer hänvisar barn med sjuka föräldrar vidare, till sjukhuset där föräldern vårdas. Ingen ser alltså till BARNETS bästa. Det vore ju enklast att få prata m någon vid skolan, där barnet finns, inte göra ännu större grej av det och behöva ta sig till ett sjukhus. Jag vet att lärare inte förbereds under sin utbildning för hur man pratar med barn om svåra saker, hur man tacklar livsfrågor och stöttar ett barn i kris. Mitt mål är att få komma ut till skolor och föreläsa och ge lärare en insikt om hur det kan vara för ett barn som är närstående till en sjuk förälder. Det finns ideella föreningar och patientföreningar där man kan få möta andra familjer i samma situation men då ska man själv ha kraft och tid att söka reda på det. Det viktigaste stödet för barnet måste få finnas i vardagen, bland de människor barnet sedan tidigare har förtroende för. Lycka till och allt gott till dig och dina barn! Kram Monika
Svara på kommentar

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint