Ensam i sorgen
Företagets namn - Företagsmeddelande
Min blogg

Ensam i sorgen

Jag fick nyligen frågan; Finns det något man bör undvika som medmänniska invid en person i sorg? Mitt svar blir snabbt; Nej. När det absolut värsta redan har hänt, kan inga ord förvärra, ingen handling kan försämra, inget välmenat försök vara fel. Det som däremot kan göra ont och tynga ned sorgen än mer är tystnaden.   

Att inte ringa. Att inte krama om. Att inte ställa frågor. Det gör att man känner sig, om möjligt, ännu mer ensam i sin sorg.   

Nu fungerar förstås inte alla människor i sorg på samma sätt. Vissa kanske inte alls vill svara på frågor eller berätta om hur det känns. Men då kan man säga det, och den som frågar förstår.  

Jag har valt att vara väldigt öppen, i vissas ögon kanske för öppen, om hur min sorg känns. Det är ett medvetet beslut, främst grundat i att det är för mina barns skull. När vi gick igenom det allra svåraste så märkte jag hur skickliga barnen var på att läsa av människor i vår närhet. Vilka som var ledsna, vilka som såg ledsna ut men inte visade det, vilka som vågade prata om det svåra och vilka som inte vågade det.   

För att inte lägga på tunga tabulock över deras sorg var jag noggrann med att sätta ord på allt. Ord på hur jag kände, ord för vad som hände med deras pappa, ord som beskrev hur rädslan såg ut i mig, ord som gav dem färg på ledsenhet och saknad. Jag är fullständigt övertygad om att det har hjälpt dem. Som pedagog och som mamma visste jag att det var det rätta sättet att ta dem igenom den svåra tiden.   

Efteråt insåg jag hur mycket det hjälpte även mig. Men de flesta runt omkring mig bar på sina tabulock, som säkert sattes på dem då de var små. Så jag fick sällan frågor, det var vanligare att jag mötte rädda blickar och tysta kramar.   

Men så mötte jag en ny vän. Nu när det har gått ett tag kan jag i backspegeln se vad som fick mig att värdera den vänskapen så högt. Han vågade ställa frågor. Han ryggade inte tillbaka då jag grät. Han lämnade inte mitt ansikte med blicken trots att jag reagerade med stark sorg och svåra minnen speglade sig i mina ögon. Han stod kvar, lyssnade klart, ställde följdfrågor och var nyfiken. I hans närhet fick jag för första gången sällskap där längst nere i sorgen. Där det är som allra mörkast, som mest kallt. Och plötsligt var det inte lika mörkt längre.   

Så jag är övertygad om att de där tabulocken ska lyftas bort. Jag tror att jag med min öppenhet har visat på att det känns skönare att få dela med sig av det jobbiga, än att låta det ligga osynligt i det inre. Om vi kan göra varandra sällskap där i det svarta blir det som sagt inte lika mörkt.

3 kommentarer på Ensam i sorgen:

Kommentarer RSS
Pia on den 24 maj 2013 14:35
Håller med om att det är viktigt att vi vågar se och prata om döden sorgen. När vi, medvetet eller omedvetet, tabulägger ett ämne skadar vi oss själva och relationen till varandra och våra liv. Ändå har jag svårt att fånga vad detta ska innebära. Jag förlorade min man i en cancersjukdom för tre månader sedan. Självklart uppskattar jag att människor visar empati och förståelse, men jag har ofta känt mig obekväm. Framförallt har jag svårt att ta emot kramar i alla möjliga och omöjliga situationer. För mig har det varit viktigt att kunna välja vilka jag visar min sorg för och när jag gör det. Jag jobbade i början av min mans sjukdom och försökte förklara på jobbet att jag inte ville gå sönder där och därför inte vill få frågor och kramar. Fick uppfattningen att många av mina kollegor hade svårt att ta detta. Har funderat mycket på varför. Likadant nu efter min mans bortgång. Människor som jag vanligtvis har väldigt lite kontakt med har kommit fram till mig på stan och kramat om mig. Känner mig obekväm och överfallen när detta händer. Den bästa reaktionen som jag upplevt var hos frisören. När jag berättade att jag var sjukskriven pga att min man var mycket sjuk stannade han upp i ett par sekunder, la sin hand på min axel och fortsatte sen med att klippa och samtala som innan. Tänker att det är viktigt att försöka lyssna in hur den som är i sorg önskar bli bemött.
Svara på kommentar
 
Monika Nyström on den 29 maj 2013 16:35
Hej Pia! Ja visst har du rätt om att det handlar om att läsa av varje individ. Alla vill som sagt inte prata lika öppet om sin sorg som jag har valt att göra. Att krama är väl att agera på ett fysiskt sätt när man vet att orden inte räcker till. För det finns ju inga ord som gör situationen bättre, men inte heller sämre. Det ordlösa samförståndet, blickar som vågar mötas, en hand på axeln - det stora i det lilla. :)


Ann-Christine Nordlund, Uppsala on den 31 maj 2013 13:35
Sorgearbete handlar för mig om hur stark min integritet är. Min pappa dog 1971 när jag var 22 år. Han var allvarligt sjuk en längre tid och valde att ta livet av sig. Det tog flera år innan jag kunde börja prata om min sorg, jag var pappas flicka. Jag är ensambarn och uppvuxen med två karismatiska föräldrar. Jag är född med en cp-skada. Jag går med rollator. Mina föräldrar gav mig en "så vanlig uppfostran" som möjligt. Peppade mig att skaffa mig en utbildning. Jag tog en socionomexamen 1976 i Umeå och arbetade fram till 31 aug 2004. Under mitt 30-åriga yrkesliv har jag arbetat som socialarbetare och personalsekr. Min mamma dog 7 juni 1997 i skelettcancer. Hon vårdades i livets slutskede på hospice. Jag fanns hos henne när hon tog sitt sista andetag. Det var något "lättare" att bearbeta sorgen efter mammas död. Jag har ett fortsatt bra liv och har återupptagit ett av mina stora intressen: att resa. Hösten 2012 var jag o min bästa väninna på Sicilien en vecka och var upp på Etna. Det var en rel häftig upplevelse. I sept i år ska vi åka t Berlin i 4 dagar, så det blir till att fräscha upp min kunskaper i tyska innan dess. Jag lyssnade på ditt mycket starkt berörande sommarprogram för några veckor sedan. Jag uppskattar din blogg. Ha en skön sommar tillsammans med dina barn. KRAM/

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint