En ny sorg
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta
Du skulle inte känna igen dig.

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

En ny sorg

När min man dog hade jag inte fyllt 34 år än. Ensamstående förälder och änka. Att förlika sig med just titeln änka har jag slutat försöka. Jag var/är ung och har kanske mer än halva livet kvar att leva. Jag var/är söt och är vackrare nu än någonsin förr så att möta kärleken igen var jag övertygad om att jag skulle kunna. Att få föda fler barn var jag också lika övertygad om.   

Men nu blir jag snart 38 år. Jag har ingen man i mitt liv som vill bli förälder med mig. Så de senaste dagarna har jag plötsligt kommit in i en ny sorg. Jag har givit upp en dröm, som var mer än en dröm. Jag visste att jag skulle föda fler barn. Det var inte en förhoppning utan en förvissning.   

Jag inser förnuftigt att man aldrig ska säga aldrig. Men jag inser också att det är för sent. Mina barn är stora nu. Jag är inte beredd att börja om. Jag är inte beredd att träffa en man precis nu och även om jag gör det är inte barnafödande det som står högst upp på min önskelista.   

Jag har två friska, vackra, lyckliga barn, som jag har fått bära inom mig, jag har fått ammat dem länge och hjälpt dem genom fler än en svårighet i livet. För det är jag innerligt tacksam. Men jag trodde så starkt att jag skulle få uppleva det igen.   

Jag har haft så många drömmar i mitt liv som jag har tvingats se krossas. Av alla dessa är den här bland det svåraste att acceptera. Min man och jag var överens; fyra barn ville vi båda ha. Min son och min dotter är eniga; de vill gärna ha ett litet syskon. Men så kommer det inte att bli.   

Kanske är det här en del av varje kvinnas utveckling, förr eller senare. Till slut når man den punkt där man inte längre kan bli gravid. Jag kan, rent fysiskt, länge än. Men inte till varje pris som helst. Så nu i dagarna har jag valt att gå rakt in även i denna sorg. Det känns som en punkt med det. En väldigt stor och svart punkt.

6 kommentarer på En ny sorg:

Kommentarer RSS
Peter A on den 15 maj 2013 21:28
Liknande tankar har farit runt i mitt huvud. Min livskamrat dog efter 18 års förhållande, när jag var 41 år. Min livskamrat hade en sjukdom som gjorde det svårt och riskabelt att få barn, så vi "skaffade" aldrig några. Jag hade "vant mig" vid tanken att aldrig bli pappa. Men mitt i sorgen och saknaden så dök plötsligt tankarna upp, att det kunde vara möjligt. Men med vem... Nu har det gått drygt två år, sorgen har "ändrat skepnad" och jag börjar åter få tankarna att det inte blir några barn. Ta hand om dig! Kram
Svara på kommentar
 
Monika Nyström on den 20 maj 2013 08:01
Kära Peter! Jag skrev lite slarvigt att denna sorg kanske är en del av varje kvinnas utveckling men jag vet ju att det är en mänsklig fråga, inte en könsfråga. Känslan av att "det är för sent" är tung att bära. Men vi hade ju inte kunnat agera annorlunda. Varken du eller jag har hamnat här, där vi är idag, pga felaktiga beslut. Kanske kan man hitta lite tröst i att tänka att så här var livet menat att bli. Men hoppet är ju det sista som lämnar skeppet... Jag önskar dig all lycka Peter!


Linda on den 16 maj 2013 09:47
Trots att jag inte alls är i någon liknande situation, utan är gift och har tre barn och egentligen inte alls vill ha några fler barn, så insåg jag faktiskt att jag sörjde det faktum att jag inte skulle få vara med om detta underbara någon fler gång. Aldrig att få känna barnet röra sig inuti sig och aldrig få vara med och att föda igen. Just detta kan nog vara en sorg som många kvinnor går igenom. Men jag tror ändå att din är större eftersom du inte själv ha fått göra det här valet. Jag och min man har ju ändå valt detta. Önskar dig och barnen en fin vår trots allt det jobbiga.
Svara på kommentar
 
Monika Nyström on den 20 maj 2013 08:03
Linda! Precis det du beskriver om att känna det lilla livet inom sig, känna sparkarna och småförälskat gå och undra vilken liten person som gömmer sig därinne - det är exakt den biten jag sörjer. För jag trodde så säkert att jag skulle få uppleva det igen. Jag önskar dig och din familj en fin vår tillbaka!


Maria on den 20 maj 2013 07:18
Jag förstår din sorg till fullo. Har "väntat" på mina barns pappa att han ska må bättre så vi kan fortsätta vårt liv tillsammans, att se mot framtiden tillsammans. Jag tvingats inse att det inte kommer ske att våra liv inte kommer fortsätta tillsammans. Att jag väntade förgäves, står nu här 34, snart 35 och inför en stundande separation. Vill jag ha fler barn, orkar jag det? Tveksamt, har nu två fina tjejer som är stora. Börja om igen? Själv? Är de en så bra idé? Jag vet inte. Men längst ner i Pandoras ask fanns ju hoppet, jag sänder lite sådant till dig med :) /Maria
Svara på kommentar
 
Monika Nyström on den 20 maj 2013 08:08
Tack Maria, för lite hopp! Och du har rätt, visst behåller jag en gnutta hopp inom mig. men å andra sidan känns det mitt i all sorg lite befriande. Att inse och acceptera hur livet blev. Jag har sakta närmat mig denna sorg under ett par år och kände att jag stod vid ett vägskäl. Du står också vid ett vägskäl och när man väl har påbörjat stegen på den där nya vägen så kan det ändå kännas skönt. Jag insåg att jag var tvungen att möta min sorg, tillåta mig att gråta de tårar som jag lagt åt sidan, för att kunna gå vidare. Lätt att säga, svårt att gå igenom. Men det är ändå min önskan för dig också. Det blir en tung o sorglig resa för dig men du kommer att lära dig att må bra igen! Stor kram till dig och lycka till!

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint