Om våren
Företagets namn - Företagsmeddelande
Min blogg

Om våren

Jag har alltid njutit av våren. Varit glad då alla färger och dofter återvänder. Glatt mig åt vitsipporna och liljekonvaljerna och längtat efter de första kvällarna då man kan äta middag utomhus. Förväntan och hoppfullhet.   

Men sedan fyra år tillbaka kommer en annan sorts känslor om våren. Just nu är det precis fyra år sedan som min man förlorade förmågan att använda sina ben. Den sista månaden av sitt liv var han förlamad från midjan och nedåt.   

Jag minns hur jag drog runt honom i rullstol någon av de första dagarna. Kastanjeträdet hade precis börjat blomma och vi betraktade de efterlängtade sädesärlorna. Jag var nervös över att jag inte skulle orka rullstolens tyngd om det blev en uppförsbacke. Jag var orolig för att krocka in i något och rädd att göra fel.   

När vi hade blivit lite mer vana med rullstolen tog jag med honom från Karolinskas sterila korridorer och lilla parkvrå, bort till Hagaparken. Där vid vattnet stannade vi och såg ut över Brunnsviken. Han längtade efter att få komma ut i sin segelbåt. Jag satt utmattad och stirrade rakt in i våren. Oförmögen att ta in alla dofter och allt solljus.   

Jag minns att jag inte visste vad jag skulle prata med honom om. Vad fanns det att säga? Skulle jag förklara hur rädd jag var? Skulle han beskriva hur hans sorg, över att tvingas lämna oss, såg ut? Vi hade i så fall inte hjälpt varandra. Så vi satt tysta. Och ovanför oss kvittrade fåglarna. Solglada människor åt glass och en spontan fotbollsmatch sattes igång. Då rullade vi tillbaka till Radiumhemmet.   

Så våren bär många minnen som gör ont. För mig kanske aldrig solljuset blir särskilt klart just i maj. Kanske kommer jag alltid att ha svårt för att njuta av fågelkvittret. Kanske är det ok att faktiskt få gråta, trots alla lyckoförväntningar som finns om våren.

5 kommentarer på Om våren:

Kommentarer RSS
Cecilia Krall on den 14 maj 2013 06:17
Var skönt att få läsa dina tankar om våren, min sambo lämnade oss 18/4 förra året och när jag läser dina tankar så känner jag igen mig en hel del. Var rädd om dig..//Cecilia
Svara på kommentar


Monika Nyström on den 15 maj 2013 21:21
Kära Cecilia! Det gör ont att veta att det finns fler som upplever detsamma. Och samtidigt blir det en trygg o varm samhörighet. Vetskapen om att man inte är ensam. Allt gott till dig!
Svara på kommentar


Monica Johnsson on den 16 maj 2013 20:08
Känner igen mig i allt du skriver; rädslan man hade för att göra fel och säga fel saker, maktlösheten och tröttheten. Nu i efterhand önskar man att man hade kunnat göra annorlunda men kanske är det hårt att begära det av sig själv i en sådan omänskligt svår situation? Hoppas att solen och värmen trots allt kan tillföra lite glädje i din tillvaro!
Svara på kommentar
 
Monika Nyström on den 20 maj 2013 07:55
Tack Monica! Solen värmer och det finns stunder då jag på riktigt njuter av våren. Men som du också säger, tankarna på att man önskar att det fanns saker man kunnat ha gjort bättre gnager. Omänskligt svårt, bra uttryckt. Konstigt om de upplevelserna inte hade lämnat spår. Men man får plocka fram alla fina spår man också bär på! Allt gott till dig!


Mari Nilsen on den 22 juli 2013 08:54
Hej Monica! Upptäckte din blogg igår genom aftonbladet och vill bara säga att det du gör när du skriftligen delger oss som inte kan uttrycka det som känns i kroppen, för mig gör du gott! När jag läser vad du känner och tänker så känner jag igen mig och jag känner mig då mindre ensam:) mina man gick bort i malignt melanom i juni 2009 och jag saknar honom fruktansvärt emellanåt. Jag har först nu börjat accepteran att han är borta och inte kommer hem snart till oss. Jag har ända tills nu gått runt och känt att: jag vill inte att det skall vara så här - jag vägrar!!!!! Det är svårt att gå vidare då. Min man försvann rent spykiskt för mig vid påsk-09, han fick en metastas i hjärnan och kunde inte kommunicera längre med oss - fruktansvärt. Vi har 2 st. döttrar som då var 10 respektive 12 år. Vi tuffar på just som du och dina barn göra, har foton framme, pratar ofta om honom med ljusa minnen och skratt. Vi var också öppna med vad som hände med barnen, jag minns vi hade en diskussion när han fick diagnosen om vi skulle berätta för dem eller hålla inne med det värsta. Vi bestämde att vi berättar vad som kan komma att hända om det värsta händer. Jag tror på det hur skulle jag annars ha förklarat varför pappa helt plötslig dog istället för att bli frisk. Fortsätt med det du gör det är en tröst för oss andra. Bokförlaget som sade till dig att ingen vill läsa din bok stämmer ju inte, kanske inte en människa som inte varit med om detta hemska eller ens varit i närheten vill. Men det finns andra som inte bara vill utan även behöver läsa. Mina ungar börjar nu bli äldre kanske det kan vara något för dem att läsa för att kanske på något sätta ord på vad det var som hände oss den hemska våren och sommarn 09. Tack Monika!
Svara på kommentar

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint