Att ständigt återuppleva
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta
Du skulle inte känna igen dig.

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

Att ständigt återuppleva

På torsdag ska jag få den stora äran att delta vid en temadag för personalen på ett sjukhus i Nyköping. Jag ska berätta vår historia, förklara vad vi gick igenom och beskriva hur det kändes.   

Hur det kändes att stå bredvid den man tror sig få leva ett helt liv tillsammans med och sakta inse att allt ska slitas ifrån en. Se alla drömmar krossas och den framtid man längtat efter blekna bort. Se den man älskar mest må allt sämre, för att till slut dö i ens armar.   

Jag går just nu igenom mitt manus och inser hur makalöst ont det gör, varenda gång. Varje föreläsning jag gör tar mig tillbaka dit. Tillbaka till de vita, sterila, otäcka sjukhuskorridorerna. De rädda blickarna. De obegripliga orden.   

Jag minns plötsligt hur det kändes att sitta utanför läkarens kontor och ana att det som snart skulle sägas därinne skulle komma att rasera allt. Jag minns handsvetten, de stela leendena mellan oss två. Det där desperata letandet efter hoppet.   

Jag minns de modiga små barnen som höll oss uppe. Hur deras lek och magiska fantasi gjorde hela vår värld lite mindre skräckslagen. Deras små händer i mina, på begravningsdagen. Deras frågor och förklaringar. Deras villkorslösa tro på att allting ändå är gott.   

Att berätta vår historia gång på gång tar all min energi. Men det är värt varenda tår. För jag kan belysa vad som saknades. Jag kan visa på vad som fungerade bra. Jag kan förklara vad barn behöver, för barn själva tillfrågas aldrig. Jag kan lämna min feedback och mina målande minnesbilder. Att stå framför en andlös, tårögd, lyssnande publik och att få se hur något tänds inom dem, gör att jag förstår vad mina ord kan bidra med. Värdefullt och viktigt.

Sedan ska jag åka hem. Jag ska planera min sons 10-årsdag, tvätta fotbollskläder och ställa fram utemöbler. Jag ska plantera om mina pelargoner och gå på bio med min bästis. Jag ska leva – fullt ut.   

Att ständigt dyka ner i det svarta, att frivilligt konfrontera det som gör så ont, det ger mig en värdefull distans. En påminnelse om vad mycket vackert jag har i mitt liv och hur lyckligt lottad jag är. Men det gör också att jag kommer att behöva gråta och vara trött i flera dagar. Hålla hårt i små händer, som börjat bli stora och försöka trösta mig med att allting är, trots allt, gott.

0 kommentarer på Att ständigt återuppleva:

Kommentarer RSS

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint