Måste alltid orka
Företagets namn - Företagsmeddelande
Min blogg

Måste alltid orka

Igår hade jag en stund då jag låg i sängen och storgrät. Provocerandet från min dotter fick mig att bli argare än arg. Vi skrek och slet, argumenterade, protesterade och smällde i dörrar. Till slut fanns bara gråten kvar och jag ville vråla ”Jag orkar inte mer!”. Kanske gjorde jag det. Vrålade.   

Idag rensar jag i hallen. Hittar de där täckbyxorna som jag beskyllde skolan för att ha slarvat bort. Samtidigt plockar jag i ordning i köksskåpen och möblerar om i ett rum på övervåningen. Jag är väldigt bra på att starta projekt. Inte alls lika bra på att avsluta dem dock, så just nu ligger prylar och kläder överallt.   

Sommaren närmar sig och Legoland vill barnen åka till. Har jag råd? Orkar jag resa dit och fixar jag det på egen hand? Jag planerar våra semesterveckor utifrån vad barnen vill, med ett enda mål; att jag lyckas ge dem en sommar de kan få minnas för livet.   

Jag längtar efter Tomi nu. Han skulle behövas här så mycket precis just nu. Han skulle hålla om vår dotter tills ilskan runnit ur henne och han skulle nå henne på ett mer vuxet sätt. Inte själv bryta ihop som en femåring och vråla ifrån sängen.   

Han skulle aldrig ha sådan oordning i hallen att kläder försvann. Han skulle lägga nytt golv i det där rummet innan möblerna flyttas runt. Han skulle ha avslutat de projekt jag påbörjat, fyllt i, kompletterat, gjort oss hela. Han skulle ha bokat in oss på ett hotell nära Legoland och han skulle ha kört oss dit, med skrattgroparna fyllda av busigt skratt. Barnen skulle flyga drake, tälja barkbåtar och hoppa från bryggan, rakt in i hans famn. En sådan barndomssommar de skulle minnas, alltid.   

Men han är inte här. Så jag måste alltid orka. Jag får aldrig ge upp. Jag kan vråla att jag inte orkar mer, men måste i nästa stund hitta mer kraft. Visst kan jag sparka och skrika och kanske är det just vad jag behöver vissa dagar. Men allt står och faller med mig. Och det är en tyngd som ibland blir övermäktig.   

Jag minns hur han ofta höll mig under armen. Hur han var den som bar mig. Fångade upp mig när jag föll. Nu faller jag utan skydd. Och det gör ont. Så jag struntar i täckbyxor och köksskåpsordning. Jag kan leva med att golvet är gammalt och att det är stökigt i min hall. Så länge jag orkar resa mig igen. Och så länge jag orkar fortsätta att ge mina barn vardagstjat, mammauppmaningar och barndomssomrar.

2 kommentarer på Måste alltid orka:

Kommentarer RSS
Freja on den 8 april 2013 08:57
Det är klart att vi orkar! Men det är bara för att vi inte har något annat val. Vi har fått lite andrum nu när min man har uppehåll i behandling i två månader. Han har spridning till lungor och hjärna men vi hoppas att det står still ett tag nu. Han börjar dessutom att jobba 1 maj och får köra bil igen. Vi har lite resor inplanerade så det känns positivt. Tack och lov att man har barnen som ger en glädje! Ta hand om dig! Kram
Svara på kommentar
 
Monika Nyström on den 15 maj 2013 21:26
Kära Freja! Du har så rätt i det du skriver. Vi orkar för att vi inte har något val. Men ibland kan jag undra var all den superhjälte-aktiga kraften kommer ifrån. Att bryta ihop emellanåt kan nog då vara nyttigt. Falla ned, kravla sig upp. Sväva någon gång i det blå. Så är det väl att leva. Vissa av oss har lite djupare dalar bara... Jag önskar er allt gott!

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint