Ur tystnaden föds rädslan
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta
Du skulle inte känna igen dig.

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

Ur tystnaden föds rädslan

Innan jag sökte till att bli Lyssnarnas sommarvärd i P1, med chans att få göra mitt alldeles egna sommarprat, var min förhoppning att kunna lyfta på några tabu-lock. Jag vet hur mycket rädsla det finns kring döden. Vi pratar aldrig om den. Inte på tjejmiddagar. Inte i fikarummen. Inte vid middagsbordet, födelsedagsfesten eller i klassrummen. Och inte ens på sjukhusavdelningar. Det råder fullständig tystnad.

All den rädsla som föds ur tystnaden är så onödig. Döden är ju det enda vi med säkerhet vet att alla kommer att möta, förr eller senare. Men det finns de som vågar fråga, spekulera, fantisera och grubbla öppet om döden. 

Barn. Små barn har ännu inte lärt sig vilka ämnen som är tabubelagda i vårt samhälle. Barn står dagligen inför obegripligheter och vet att enda sättet att söka förståelse är att fråga, sortera och leka, för att få insikt i hur världen är formad.

När mina barn ställdes inför det tragiska i att se sin pappa dö, valde jag, aktivt, att inte lägga på det där tabulocket. Så vi har pratat. Vi har diskuterat dödsögonblicket vid matbordet. Vi har återgivit hur det lät och såg ut där i rummet, då döden höll oss sällskap. Vi har fantiserat tillsammans om vad som händer efteråt, om var pappa finns nu. Ledsna har vi varit tillsammans, men aldrig rädda.

Härom dagen fann jag ett gammalt blogginlägg från 20 juli 2011, där en kvinna hade skrivit om mitt sommarprat. Hon skrev:

"Dagens sommarprat var det Monika Nyström som stod för. Monika ägnade sitt sommarprat åt att berätta om hur hennes man, på deras sjunde bröllopsdag, dog i hennes armar, om tiden innan det och tiden efteråt. Ett fantastiskt sommarprat av en människa med så mycket fina och sunda saker att säga.

Jag är rädd för döden. Jag får ibland nästan andnöd när jag tänker på döden. Jag får ibland yrsel när jag tänker på döden och min rädsla inför den. Både inför min egen framtida död, men framförallt för att de i min närhet ska dö, och lämna mig. Jag mår ibland så dåligt av att tänka på döden, att jag funderat på att gå och prata med någon om den. Men det känns lite annorlunda efter att ha lyssnat på Monika Nyström. Jag råder er att ta er tiden, och verkligen fokusera på vad hon har att berätta."

Hennes ord ger mig en varm känsla och jag fylls av tacksamhet. Hennes ord visar mig att jag nådde fram med min ursprungliga vilja; att lyfta undan några lock, ta bort lite rädsla och visa att sorg faktiskt kan vara vacker. Vill ni ta er tid att lyssna på min berättelse finns den här:


1 kommentar på Ur tystnaden föds rädslan:

Kommentarer RSS
Laila on den 6 april 2013 08:17
Ja, visst är det konstigt med tanke på att döden är något oundvikligt som drabbar oss alla någon gång. Att vi är så rädda för att prata om den gör ju att vi som drabbats av den känner oss ännu mer ensamma och övergivna i vår sorg. Jag drabbades nyligen av stor och svår sorg när min man gick bort i cancer för drygt två månader sedan. Kvar är jag och våra båda barn som är i övre tonåren respektive lägre tjugoårsåldern. Varje dag är en kamp. Att kliva upp och fortsätta vilja leva är ingen självklarhet. När jag såg intervjun med dig på tv kände jag för första gången att det finns kanske lite hopp om livet. Tack snälla du för det. För att du så generöst delar med dig. Kram
Svara på kommentar

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint