Viktig vecka
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta
Du skulle inte känna igen dig.

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

Viktig vecka

Jag har haft en hektisk vecka. Föreläst fyra gånger på sex dagar. Intervjuats för olika tidningar och skrivit en debattartikel som kommer att publiceras i nästa nummer av Läkartidningen. Jag gillar farten, jag njuter av att ha många bollar i luften samtidigt, jag tycker om att bli lyssnad på och jag är stolt över att se att det jag brinner för har fått en skjuts framåt.     
Bilden är tagen i måndags på Berns, där jag föreläste under Världscancerdagen. Bredvid mig står evenemangets moderator Anne Lundberg och invid henne står Katarina Johansson, från Nätverket mot cancer, dagens arrangör.  

Det kändes oerhört värdefullt att få stå där i den stora salongen, inför ett par hundra åhörare, varav flera högt uppsatta beslutsfattare och tala för barnens rätt som anhöriga inom cancervården. Att blicka ut över publiken och kunna se att jag nått dem allihop, berört de flesta till tårar, det kändes så betydelsefullt. Jag gick av scenen med vetskapen om att de förmodligen skulle minnas just min familjs historia. Om det kan hjälpa dem i sina arbeten, få dem att ta klokare beslut och om jag lyckats ge andra drabbade en viktig spegelbild – då har jag uppnått otroligt mycket.   

Precis efter att fotot tagits åkte jag hem. Jag satte mig på tunnelbanan, väntade på bussen i snöblaskigt regn och ångrade mitt beslut att bära klackskor. Jag kom hem till två trötta barn som struntade blankt i vad jag hade gjort under dagen. Det blev pussar i soffan, tjat om läxor, tandborstning och gnälligt vardagsgnabb om tevekanaler.   

Kontrasten mellan strålkastarna på Berns och snöblaskiga förortsbussar, mellan informella politikermöten och trötta godnattpussar från mina små – den är ljuvlig. Det är där någonstans som jag hittar kraft och inspiration att fortsätta. För jag tror så starkt på att jag kan hitta vägar att förbättra barns situation som anhöriga.   

När jag ser på mina egna barn och tänker på vad de har gått igenom då fylls jag av sådan tacksamhet till att jag har haft förståndet att stanna upp och vara nära dem. Jag vet att det hjälper dem i all evig framtid med den här närheten. Jag vet att jag gjort många rätt under vår resa genom sjukdomstid och sorg och det vill jag dela med mig av. För om mina erfarenheter kan hjälpa, om så bara ett enda annat barn där ute, då är det värt alltihop. Med vetskapen om att barns rättigheter lyssnas till kan jag bära högklackat och stadigt stå kvar.  

0 kommentarer på Viktig vecka:

Kommentarer RSS

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint