Jag har oroliga små barn. Som samtidigt är så stora och
modiga. Men de där stunderna då oron tar överhanden och hela världen tycks otrygg
och oberäknelig, då blir det så smärtande tydligt att det bara finns en vuxen i
familjen.
Jag försöker allt vad jag kan. Jag betryggar, berömmer, och
bevisar. Jag gråter deras tårar när de inte ser på. Jag håller mig vaken långt
efter de somnat och kliver upp och förbereder vår dag långt före de vaknar. Jag
backar när de vågar kliva fram, kryper nära då de behöver kramar, blåser luft
under deras vingar och breder ut mina armar som skydd då de faller.
Att vara förälder är inte lätt. Att vara förälder helt på
egen hand är, om möjligt, ännu svårare. Otillräckligheten blir så påtaglig när
ingen finns att turas om med, kompletteras av eller diskutera med.
Ett afrikanskt ordspråk säger att det behövs en hel by för
att uppfostra ett barn. Jag är så tacksam över att jag har en hel ”by” att
tillgå i mitt föräldraskap. Barnen har morföräldrar och gudföräldrar som
älskar, säger nej, oroar sig och hittar på bus. De har kusiner som står dem så
nära som syskon. De har en morbror och en moster, farbröder och en farmor, som
finns här när inte jag gör det. Jag har mina vänner som orkar lyssna när jag är
förtvivlad av otillräcklighet och som ger mig råd och tröst.
Och vi har våra grannar. De där extrafamiljerna som alltid
har en öppen dörr. Där det finns legobyggen och snöbollskrig, hopprepsvevande
händer och kickbikelagande skruvmejslar. Där finns lördagsfilmer och
fotbollsträningsskjuts. Där finner vi sällskap på cykelturer till kyrkogården
och inbjudan till simhallsutflykter. Hos våra grannar får mina barn plåster när
de ramlar, mellanmål när de blir hungriga och dit springer de om de är rädda
när åskan går.
Och mitt i all min otillräcklighet märker jag att de där
grannbarnen finner lika stor trygghet hos mig, i mitt kök och i min soffa, som
mina barn gör i deras hem. Här finns det också plåster och fotbollspump, en tröstande
famn och glittrande bus. Kanske är jag som ensamstående förälder mer tydligt
beroende av de hjälpande extrafamiljerna men jag är också glad över att kunna
finnas till för fler barn än mina egna. För även de barn som har båda sina
föräldrar nära, behöver en hel by av trygga vuxna kring sig.
|
 |
|||||||||||
 
KategorierCancer. Närstående. Anhöriga. Barn.Döden Drömmar. Separation. Ensamhet Kärlek Kontakt. Död. Krossade drömmar Längtan. Saknad. Lycka. Maktlöshet Maktlöshet Minnen. Sorg. Otillräcklighet, sorg, barn Saknad. Tårar. Lyckliga. Sorg. Stöd. Sorg. Barn. Stolt Tacksamhet |
|
 |
|||||||||
    |
|||||||||||
