Radiumhemmet
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta
Du skulle inte känna igen dig.

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

Radiumhemmet

I morgon ska jag till Radiumhemmet på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Jag ska tillbaka till samma korridor, möta samma sköterskor som vårdade min man och stå i samma föreläsningssal där jag satt med honom och fick information för fem år sedan. Jag ska berätta vår historia. Beröra. Kritisera. Inspirera. Så här inleder jag min föreläsning i morgon:   

”Jag heter Monika Nyström och jag bor med mina två barn, som är 7 och 9 år gamla, norr om Stockholm.
·      Fem år har nu gått, sedan min man började få ont i ryggen. 
·      Om några dagar är det fem år sedan som han opererades för den första tumören. 
·      Vid årsskiftet kommer det att ha gått fem år sedan han fick veta att tumören, som han hade inuti ryggraden, var en elakartad och aggressiv form av cancer; ett Ewings sarkom. 
·      Våra barn var då 2 och 4 år. ”   

Just de där orden ”elakartad och aggressiv” minns jag exakt hur läkaren uttalade. Vi hade in i det längsta hoppats på att varken höra det ena eller det andra men hon slängde båda orden i våra ansikten. Sämsta tänkbara förutsättning, vet jag att jag tänkte.   

Idag när jag sitter och formulerar de sista orden i mitt framförande återupplever jag allt igen. I morgon när jag pratar kommer jag att återuppleva det igen. Men det är ok. Jag vill så gärna kunna förändra, förbättra och påverka. Så det är det värt. Men jag minns inte bara det smärtsamma. Jag vill berätta om ljuset, som trots allt fanns där i mörkret. Vidare i min föreläsning berättar jag:   

”Det hände faktiskt att vi upplevde små ögonblick av lycka under vår tid på Radiumhemmet. Det vill jag också berätta om. Det här var under den allra sista behandlingsperioden. Jag läste i läkarnas ögon att det var kört, att detta var det allra sista de kunde göra för min man.

Han hade förlorat förmågan att använda sina ben och han tilldelades en rullstol. Jag körde runt honom i sjukhusparken, tog honom till Hagaparken och vi försökte se våren anlända, mitt i vårt mörker. Jag gjorde allt för att hitta små ljusglimtar i vår vardag. Jag tog med nya filmer som vi inte hunnit se, köpte hans favoritgodis och tog ibland med mig egen mat till oss hemifrån.  

Jag minns ett tillfälle då jag bad personalen om att få ta med mat åt oss och en liten flaska vin. Det fick jag gärna göra och när jag kom till avdelningen med mat och vin visade en sköterska ut oss på balkongen. 

”Reserverat” stod det på en liten handskriven papperslapp, på ett utav borden på den stora balkongen. Bordet var omsorgsfullt dukat med tygduk och enkla IKEA-vinglas. Vårsolen värmde upp den gråa fasaden och där i lä kändes det lika varmt som en sommardag. Det var en sen eftermiddag i maj 2009 och både jag och min man anade att han inte skulle få överleva den sommaren.” 

Vi hade rätt. Han överlevde inte den sommaren. Men han finns med mig i morgon, det vet jag. Han håller mig upprätt om jag tappar balansen. Som han alltid har gjort.  

2 kommentarer på Radiumhemmet:

Kommentarer RSS
Freja on den 6 december 2012 12:47
åhhh, jag blir så ledsen när jag läser ditt inlägg. Jag är precis i samma situation som du var då. Mina barn är 3 och 7 år. Min man fick malignt melanom under foten för tre år sedan och nu har det kommit tillbaka med spridning till lungor och metastas i hjärnan. Han får cellgifter nu men jag vet ju hur det kommer sluta. Jag vet hur tungt det kommer bli för oss alla. Jag läser din blogg varje dag. Vill bara att du ska veta det. Lycka till imorgon! Kram
Svara på kommentar
 
Monika on den 11 december 2012 08:04
Tack för dina ord Freja! Jag förstår hur tungt ni har det. Det värmer mig att veta att du finner någon form av styrka, eller kanske en spegelbild, eller åtminstone en samhörighet som gör att du vet att du inte är ensam om det du upplever, genom mina texter. All kraft till dig och med önskan om att ni får många ljusa lyckostunder tillsammans! Kram Monika

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint