Vem ser barnet?
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta
Du skulle inte känna igen dig.

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

Vem ser barnet?

När min man dog blev jag sjukskriven. Det var sommar och jag hade mycket sällskap av familj och vänner som då var lediga. Jag levde en timme i taget och kunde inte planera för mer än så.

Tiden gick och efter ett par månader kunde jag se en horisont lite länge bort. Sommaren tog slut och alla människor i min närhet började arbeta igen efter sina semestrar.    

Rent egoistiskt hade det då säkert varit allra bäst för mig att också börja jobba igen. Ta en anställning på en förskola i närheten av vårt hem, få en arbetsplats att gå till, rutiner och uppgifter som jag visste att jag skulle klara av. Så att personer i sorg inte behöver flera års sjukskrivning för att komma vidare skriver jag under på.   

Men i mitt liv fanns inte bara jag, där fanns också två små barn. En sexåring som skulle skolas in i en förskoleklass, med nya lärare och nya kompisar. En fyraåring som inte tidigare hade gått på förskola, eftersom jag hade arbetat hemma som dagmamma, som nu skulle skolas in i en ny grupp.   

För att ge mina barn en trygg och lugn start med det nya livet utan sin pappa och för att sakta kunna vänja sig vid att vara ifrån mig på dagarna, försökte jag hitta en lösning för oss alla.   

Vård av barn, VAB, det har man inte rätt till då barnets ena förälder har avlidit. Barnet själv har inte rätt att ”sjukskrivas” trots att det går igenom exakt samma sorts kris som en vuxen i det läget. Den livsomvälvande förändring det innebär att förlora en förälder i så tidig ålder, det förväntas man som fyraåring att klara av själv. På en ny förskola, i en ny grupp, bland 22 andra barn och fröknar man inte lärt sig namnet på. För mig var det fullständigt omöjligt att se min dotter leva så.   

Det enda alternativet jag fann var att själv bli sjukskriven. Jag hade en förstående läkare som jag till slut kunde resonera med om att vi som familj behövde ha mig hemma. Efter ett personligt möte på Försäkringskassan kunde jag övertyga dem om att det inte handlade om att jag var arbetsskygg eller lat.   

Det enda viktiga för mig var mina barns behov. För deras bästa var det ingen annan som lyfte som fråga. Ingen från sjukvården, kommunen, Försäkringskassan eller skolvärlden hörde sig för om hur barnen mådde efter deras pappas död.   

Om jag hade börjat arbeta direkt efter den där sommaren, endast två månader efter deras pappas död, då hade de kunnat uppleva det som att de förlorade båda sina föräldrar. För det är precis det som är vanligast för barn i den situationen. Den kvarlevande föräldern rekommenderas av alla att så snart som möjligt vara tillbaka på arbetet för att återfå sin vardag. För att hitta sina egna rutiner, ha kollegor runt sig och gå vidare i sin sorg.   

Men vem i hela världen stärker en kvarvarande förälder att ge sina barn precis det de behöver? Vem förklarar hur viktigt det är med fysisk närhet? Vem säger att sorgen måste få ta tid? Behoven skiljer sig naturligtvis åt från familj till familj, beroende på hur gamla barnen är osv. Men förutsättningar och möjligheter för att kunna ta sig igenom sin sorg, det borde alla få en chans till. Oavsett om du är vuxen eller barn.

1 kommentar på Vem ser barnet?:

Kommentarer RSS
Mari Nilsen on den 22 juli 2013 09:41
Du har så rätt om barnens behov om att få ha föräldern hemma, jag tror att det är jätteviktigt att det är just föräldern och ingen annan närstående, ungarna skall ju inte behöva känna alla både mamma och pappa är borta. Även om du kommer hem till em. Mina barn var större och gick iskolan och hade sommarlov när Per dog. Jag bestämde mig för att jag skulle vara hemma hela sommarlovet och gå tillbaka till jobbbet när skolan började. Jag pusslade ihop det med vabde dagar jag kunde ta ut utan att behöva läkarintyg, all sem. och sen fick jag läkarintyg på depression, läkaren poängterade att du är ju inte deprimerad du sörjer ju, men jag måste skriva så för att du skall få ut din sjukpeng. Jag hade ocskå en förstående arbetstgivare så att jag fick några dagar extra med arbetstidsförkotning. Ungarna hade sen olika upplevelser när skolan började. Min äldsta är lik mig, väldigt öppen med vad hon känner och berättade för sina lärare och fick jättebra stöd av sina tjejkompisar, som slöt sig om henne som en varm tumvante - empati:) Värre var det för min yngsta som då var 10 år. Hon ville absolut inte att jag skulle prata med någn av lärarna, hon ville INTE vara annorlunda! Det gick några veckor. Jag fick ändå ta det med lärarna, då vissa av hennes kompisars föräldrar tydligen inte hade pratat död hemma och ställde frågor till henne som: Varför gråter du inte över din pappa? Ingen hade förklarat för de barnan att man kan också skratta även om det mest hemska har hänt. Efter det blev allt bra igen i klassen. Det ÄR viktigt att prat om döden och vad man känna runt det. Du gör ett bra jobb! Kram Mari
Svara på kommentar

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint