Tack. Förlåt. Farväl.
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta
Du skulle inte känna igen dig.

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

Tack. Förlåt. Farväl.

Igår deltog jag i en konferens om döden. Innan det var det dags för mig att tala lyssnade jag till en föreläsning som handlade om begravningar. Om vårt behov av riter i livet och hur viktig begravningen är i det hänseendet. Mitt i all abstrakthet och all obegriplighet blir begravningsakten något konkret. Med huvudsyfte att få säga: Tack, Förlåt och Farväl.

Jag har så svårt att förstå att barn ofta förvägras möjligheten att få delta i det där sista farvälet. En begravning kan vara svår, tung och sorglig – ja visst. Men står man inför det faktum att en nära person har dött, så är det ju en sanning som man bör få lära sig att möta. En begravning bör man kunna få delta i oavsett om man är 3, 12, 36 eller 78 år.

Jag minns hur glad jag var över de barn som fick vara med på min mans begravning. Min man hade själv velat ha med alla barn som ville komma dit. Prästen pratade under akten i kyrkan på ett sätt som barn kunde ta till sig. På minnesstunden efteråt hade jag ordnat med leksaker, fotbollar, radiostyrda helikoptrar och pysselböcker. Detaljer som inte bara hjälpte barnen. Det gav en mer tillgänglig rit. En mer uppsluppen och glad stund. Där alla känslor, skratt som gråt, fick plats. 

Innan själva begravningen skulle starta gick jag in i kyrkan med de barn som ville. Vi fick en stund med prästen och hon visade och förklarade vad som skulle hända. Vi gick några varv runt kistan. Stod tysta. Tänkte var och en för sig. En pojke som kände både mig, min man och våra barn väl grubblade lite.

”Men får han verkligen plats där i?” sa pojken och pekade på kistan.

Jag kunde då bekvämt kliva in i min trygga pedagogroll och gavs en chans att prata konkret om det som barnen undrade. Jag ställde mig precis intill kistan, sträckte ut mitt ena ben åt ena hållet och en arm åt det andra hållet. Så visade jag pojken och mina egna barn, och inte minst mig själv, att kistan var proportionerlig nog att rymma hans kropp.

Mina egna barn ställde inte så många frågor, vad jag minns. Men jag vet att de upplevde varenda minut av den där begravningen. De kände musiken, såg alla blickar, sorterade känslor, mötte välbekanta ansikten och höll hårt i min hand. Den viktigaste stunden för oss tre var när kistan hade sänkts ned i jorden. Då vi gick fram och släppte våra små blombuketter som vi plockat tillsammans. Vi satte oss på huk invid kanten och försökte begripa. Försökte säga tack, förlåt och farväl.

0 kommentarer på Tack. Förlåt. Farväl.:

Kommentarer RSS

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint