Tid
Företagets namn - Företagsmeddelande
Min blogg

Tid

Om ett par dagar ska jag åka till Jönköping och föreläsa för personalen på ett onkologisjukhus. Om ett par veckor åker jag till Vara och talar inför palliativ vårdpersonal, det vill säga sjuksköterskor som arbetar med patienter i livets slutskede. I november ska jag föreläsa i Stockholm och i Göteborg. Jag kommer att ge min bild av hur man som anhörig upplever den svåra tiden att leva invid en svårt sjuk anhörig. Framför allt lyfter jag barnens behov och vad jag önskar kunde förbättras för barn som är anhöriga.

Jag har arbetat hårt för att kunna nå fram på det här sättet. Levt länge helt utan inkomst. Slagit mig fram, presenterat mina tankar, varit påstridig och påstått mig ha något viktigt att berätta. Jag har skrivit till sjukhusdirektörer och politiker. Letat efter andra eldsjälar som ser till barns behov. Känt att det viktiga har varit att kunna använda mina erfarenheter till någonting som kan komma att förbättra vården och bemötandet av barn som har det svårt. Så det känns skönt att det har börjat lossna, att intresset är stort och att jag anlitas som föreläsare på platser i hela landet.

Så nu reser jag en hel del. Arbetar mer. Är uppbokad vid fler tidpunkter och är inte längre hemma lika mycket som tidigare. Både jag och mina barn har blivit bortskämda med att vara varandra så nära. Att jag är en mamma som hämtar tidigt, lagar ordentlig middag, hinner se dem på gården, i leken, i konflikterna och i fantasin. Nu är de äldre. Det har gått flera år sedan deras pappa dog. Innerst inne verkar de båda vara harmoniska och trygga. Och jag känner att det är dags för mig nu. Jag måste få tid att inspireras vidare i livet.  

Så kanske är det först nu som jag känner hur svårt det är att vara ensamstående förälder. Hur svårt det är att få armar, tankar och tid att räcka till. Jag stångar mig som mot en vägg vissa stunder. Jag räcker inte till, blir aldrig klar, vill mer och ångrar det jag inte gjort. Jag sätter mig ned sena kvällar och skriver sådant jag inte hunnit under dagen. Jag lär mig trolla med timmarna, är effektiv när jag måste och försöker påminna mig om hur viktigt det är att stanna upp och vara i nuet emellanåt.  

Det jag verkligen är stolt över det är att jag har givit oss tid. Sedan min man låg inför döden, för tre och ett halvt år sedan, har jag lagt yrkeslivet åt sidan. Jag har upplevt, bearbetat, sörjt, betryggat, kramat, vårdat, vilat, älskat och sakta lärt mig att leva igen. Vad hade hänt om jag direkt efter hans död hade börjat arbeta igen? Vem hade sett mina barn? Vem hade lyssnat, förstått, burit dem? Vem hade funnits alldeles nära, dygnets alla timmar? Vem hade bråkat, skrattat, gråtit och busat med dem? Vem hade ingivit dem mod och trygghet?  

Nu är det en ny sorts balansgång jag kommer att behöva hitta. Men jag är redo för att utmanas mer och jag tror att jag kommer att vara en gladare mamma om jag ger mig själv mer tid nu. Om jag nu får tiden att räcka till...

0 kommentarer på Tid:

Kommentarer RSS

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint