Värme
Företagets namn - Företagsmeddelande
Min blogg

Värme

Jag står i startgroparna för ett nytt projekt med mål att förbättra stödet för barn som är anhöriga till svårt sjuka familjemedlemmar. Det gör att jag återupplever alla minnen från vår tid som anhöriga. Allting började i december 2007. Julaftonen firade vi i en sjuksal på neurokirurgen på Karolinska sjukhuset. Min man hade precis opererats, en stor tumör hade tagits bort ur hans ryggrad. Han fick starka mediciner, operationssåret lades ofta om och han fick endast ligga ned för att inte vätskan som skvalpar runt inuti ryggmärgen skulle läcka ut. Under de dagarna lärde vi oss mer om hjärnan, ryggmärgen och hur hela systemet fungerade, än vad vi egentligen ville veta.

På sjuksalen låg också två andra patienter. Även de nyopererade. I sängen jämte min mans låg en äldre man och hans fru tittade ibland med varma ögon på oss och våra barn. Det kändes som att hon tänkte; ”I vår ålder får man räkna med sjukhusvistelser men att en så ung småbarnsfamilj ska vara här med samma rädsla och ovisshet det är fel.”

Ja, ingenting kunde kännas mer fel. Julen då min dotter snart skulle bli tre år fick hon fira vid sin pappas sjuksäng. I en vit sjukhussal, med sterila väggar, kalla lysrör i taket och vitklädda sjuksystrar som hastade in och mätte, bytte eller medicinerade. Min fyra och ett halvt-årige son öppnade sina julklappar på en stol inför sin pappas trötta ögon, med handen i hans hand.

Klockan tre på eftermiddagen kom frun till den äldre mannen i grannsängen fram till oss och sa; ”Nu börjar Kalle Anka. Vill ni se det så flyttar vi oss så ni kan sitta närmast teven.” 
De andra familjerna satt nämligen i uppehållsrummet, där anhöriga kunde fika med patienterna. Men min man fick inte sitta upp. Så vi satt kvar vid hans sida. Invid hans säng. Alla jultraditioner kändes så fjärran, så obetydliga och fjuttiga. Jag är annars oerhört traditionsbunden och har aldrig missat Kalle Anka i hela mitt liv. Nu förstod jag knappt varför det sändes. Hur kunde världsliga ting som ett teveprogram fortsätta, som om ingenting hänt, då hela vår värld höll på att rasa?

Vi öppnade våra julklappar. Jag hade köpt ett spel till barnen som min man hade önskat åt dem. Vi spelade det tillsammans och försökte vara så lugna, trygga och julefridslyckliga vi kunde. Minnena från den julen bär jag med mig idag, i mitt arbete för att förbättra situationen för barn som är anhöriga. För varför såg ingen inom sjukvården oss den dagen? Varför hade ingen sjuksköterska närvaro nog att bjuda barnen på varsin pepparkaka? Varför fanns det inga leksaker som kunde tas fram för att låta barnen fördriva tiden med lek istället för ogreppbar rädsla? Varför var det inte en enda sköterska som såg dem i ögonen och log mot dem? 

Den enda som såg oss var den andra anhöriga personen i rummet. Hon som kunde förstå vad främst jag och kanske även lite av vad barnen upplevde. Min man fick god sjukvård, rätt mediciner och avancerad teknik fanns tillgänglig till hans förfogande. Men att det inte finns utrymme inom vården att se hela patienten det begriper jag inte. Hade han setts som småbarnspappa också, inte bara cancerpatient, hade man även kunnat se hans andra behov. Och hans barn hade inte behövt bära med sig endast rädsla från den dagen.  Man hade kunnat skapa så mycket mer värme och julefrid, med så enkla medel. Och det hade ju inte bara våra barn mått bra av. Värme och hel omvårdnad mår alla patienter och anhöriga, barn och vuxna, bättre av.

0 kommentarer på Värme:

Kommentarer RSS

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint