Fånigt?
Företagets namn - Företagsmeddelande
Min blogg

Fånigt?

Priset man får betala för ett långt ledigt sommarlov är att den första måndagen på nya terminen känns extra svår. Min son har sovit dåligt i natt, vaknat i mardrömmar och varit nära till gråten ett par gånger under morgonen. Min dotter hade ont i magen då hon vaknade och förklarade hur pirrig hon kände sig. Jag försökte vara en cool mamma som lugnt förklarade att jag behövde jobba nu men att jag hämtar dem tidigt i eftermiddag.

Min son börjar i trean och min dotter i första klass. Jag lämnade av dem vid sina fritids och de sa faktiskt lättare hej då än jag hade förväntat mig. När jag svängde runt hörnet på skolbyggnaden kom mina tårar. Jag gråter lätt och ofta men de här tårarna kom oväntat. Som att separationen från barnen var svårast för mig. Att vi varit så nära varandra hela sommaren och att det blev fysiskt svårt att lämna dem. 

En skolstart är stort. För barnet självt men även för en mamma eller en pappa. Det som smärtade i mig i morse var, återigen, att jag inte har någon att dela detta med. Jag hade ingen att ringa när jag grät där runt husknuten. Det finns ingen trygg pappa till barnen här, som jag kan lugna mig. Som kan skaka på huvudet och säga;"Vad fånig du är Monika."

För fånig är jag ju. Jag har givit mina barn nästan åtta veckors sommarlov. Helt själv. Jag har fått hjälp något dygn av andra men jag är den som ekonomiskt har ordnat att vara hemma så mycket med dem. Jag har givit dem hundratals sommarlovslyckliga barndomsminnen, bara i sommar. Så även om jag känner att jag vill göra mer så gör jag fantastiskt mycket.

Det vet jag att deras trygga pappa ser, från sin utsiktsplats, och känner tacksamhet över. För en sak vi båda var överens om och det var att njuta av våra små när de är små. Det är så få år av ett liv som man får tillsammans nära med sina barn, så de har vi alltid varit noga med att ta tillvara på.

Så jag tar tillvara. Jag njuter. Jag känner deras pirrighet och förstår deras oro idag. Men jag försöker hitta en jämnvikt. Försöker samtidigt att vara den där gråtmilda mamman och den där lugna, trygga pappan.

2 kommentarer på Fånigt?:

Kommentarer RSS
Nina on den 16 augusti 2012 18:38
Hej Monica! Jag känner igen mig så väl. I kväll utspelades följande: Upprop och stortjejens första skoldag på måndag. En stor dag. När jag sa att alla mammor och pappor ska komma då, ville hon inte att jag ska komma. Hon vill vara själv där. Efter mycket om och men kom det fram att hon saknar sin pappa. Det blir ju extra påtagligt att man inte har någon pappa när alla kompisars pappor kommer vara där på uppropet. Det kommer göra ont i mamma hjärtat på måndag. Kram Nina
Svara på kommentar


Monika on den 18 augusti 2012 11:32
Hej Nina! Det kommer att göra ont i hjärtat på måndag. Inte bara på dig och mig utan på många ensamstående och otillräckliga föräldrar. Åtminstone känner vi oss otillräckliga i just sådana situationer. Men just våra barn har en fullständigt närvarande förälder hos sig. För jag tror att vi är dubbelt så närvarande som vanliga föräldrar, vi försöker göra allting dubbelt så bra. Stor kram till dig och din stora lilla flicka!
Svara på kommentar

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint